fredagkväll
förändringar
Jag antar från det jag skrev att jag vid den tidpunkten fortfarande var väldigt kär i Andreas. Nu finns det ingenting kvar av det förhållandet. Jag vet inte om jag saknar det eller om jag bara vill skjuta det ifrån mig, men någonting i mig vill så gärna vara med honom igen. Jag förstår inte hur jag kan tycka om människan efter allt som har hänt. Det senaste jag fick höra var att han ville ha sex med nån lättfotan yngre tjej, men att han inte fick upp den. Därför bestämde dem tid för att göra det nån annan dag. Om jag skulle hört det om någon annan skulle jag ställt mig frågan om personen inte mådde bra. Men det gör jag inte om Andreas. Jag vet att han har problem hemma, att hans pappa tar mindre ansvar än en guldfisk för att Andreas ska ha det bra. Alltså, självklart bryr han sig, men om jag vore Andreas skulle jag känna mig väldigt utsatt och lämnad. Jag har frågat honom och han nekar bara att han skulle bry sig det minsta. Han bryr sig inte och han mår inte dåligt. Han säger att han vill delta i en stödgrupp, men bara för att dela med sig av sin egenskap av att inte bry sig och inte låta sig bli ledsen.
Visst, Andreas går inte runt och gråter. Det gör nog ingen som har haft problem i sin omgivning länge. Men det visar sig på andra sätt som han inte tänker på. Som hans omgivning reagerar desto starkare på. Jag är fortfarande besviken på att det inte är jag som kysser honom i nacken och ger honom rysningar av mina läppar. Men vad kan jag göra, jag får helt enkelt dränka mina sorger i att ha kul, festa och inte råka bli deppig.
Vilket ytligt liv.
promenad
Sjukt kallt ute, men samtidigt väldigt vackert.
Vi gick till vattnet, tog några djupa andetag och slappnade av.
Allt blev plötsligt härligt i stället för kallt och glåmigt.
Svenska Jordgubbar
Jordgubbarna hade växt sig ovanligt stora i år. Hennes små knubbiga fingrar ryckte ovarsamt av bäret, smakade prövande på stjälken som hade följt med och lämnade resten på marken. Jag antog att det här var den sista gången hon smakade jordgubbar det här året, att döma av hennes ansiktsuttryck.
En sorglig känsla dök upp i mig när jag såg ut över fältet av klarröda jordgubbar som bredde ut sig framför mig, sakta vajande i sommarvinden. Det skulle glömmas bort, tillsammans med vårt rosa, vinda hus bland rosor och prästkragar. Stigen ner bland buskarna bakom huset skulle växa igen, och detsamma skulle hända med vägen ner till vattnet som stigen ledde till. Svalornas vackra sång skulle ljuda ohörd, och rosorna skulle kväva trädgården när ingen höll efter dess ostyriga grenar.
Med andra ord - alla underbara somrar glöms bort på några veckor, huset sveps med tiden och drunknar i trädgården medan jag försöker komma ihåg smaken av solvarma jordgubbar i ett rum med kala väggar. Undrar om Italien har lika fina somrar som här, och om det finns jordgubbar...
Mina nedstämda drömmar avbröts av en liten hand som försökte stoppa in en jordgubbe i min mun, men hon hann inte innan jag reste mig upp. Jag lyfte upp min lillasyster i famnen och försökte gnida bort en gräsfläck från hennes kind. Hon såg verkligen ut som ett sommarbarn med sitt blonda, solblekta hår som lyste i solskenet. Min syster hade aldrig varit vidare bra på att vara stilla under sina två år, och började snart åla sig ur min famn för att jaga efter en nyckelpiga.
Mot väggen på solsidan av huset stötte sig höga, vingliga staplar av kantstötta krukor. Krukorna var och förblev lutade mot väggen eftersom ingen hade någon användning av dem. Allt eftersom åren gick växte det upp mer och mer grönska mellan staplarna, och vildkatterna hittade av en slump in mellan krukor och blommor och gjorde det till sitt hem.
Den ena av de två var helvit och skygg av sig, men av det jag såg förstod jag att det var en vacker hona. Den andra var hane och redan van vid människor när kattparet kom. Han var vit med ett svart öra och hade blivit av med sin svanstipp. Jag bjöd honom alltid på jordgubbar om somrarna som han glatt åt för att han alltid skulle komma ihåg att han hade ett hem att återvända till när han begav sig av på hösten. Nu hade han bosatt sig bland krukorna igen, sjunde året i rad, och med en jordgubbe och ett svagt visslande kom han tassande direkt. Han var alldeles vit och blank i solen, och örat var detsamma. Han spann behagfullt när jag kliade honom i nacken.
Min alldeles egna sommarkatt skulle lämnas kvar när vi flyttade. Min faster hade berättat om den nya familjen, och att de älskade katter, men somrarna i det rosa huset skulle ändå inte förbli desamma. Kanske skulle de mata honom med jordgubbar, men varje gång de gjorde det skulle min sommarkatt tänka på mig. Varje gång de skördade jordgubbar i juli skulle jag känna värmen från bären i mina fingrar. Varje gång den årliga kullen kattungarna tog sina första steg utanför boet skulle jag höra deras jamande och räkna de svarta öronen de ärvt av sin far. Och solen skulle värma min nacke var jag än befann mig i världen.
