Onsdag
Det är onsdag kväll, jag är hemma, har haft en lång dag. Jag vaknade en timma för sent imorse så var svettig en minut från det att jag hade satt mig upp i sängen fram till skolbänken. I skolan var det rätt lugnt, vi rättade övningar som vi hade fått med hem i chimie générale och biochimie och hade en lärare (ungdom) som inte riktigt pallade så vi läste bara rakt ur häftet (det gillar jag). Hade läst noggrant igenom biokemin så det var i alla fall inte lika förfärligt som det var första gången. Pratade med Clara lite mer, en tjej i min klass, och även en en tjej som heter Yasmine. Yasmine är 94:a, dvs bara ett år yngre än mig, så det tyckte jag var kul. Får se om vi fortsätter hänga. Efter plugget åkte jag hem för att äta och sedan direkt åka vidare till la médiateque där C väntade på mig för att plugga. Där satt jag sedan fram till 18, då det var dags att gå och handla vilket är rätt krävande så här i början eftersom vi har HELT olika matvanor och eftersom vi (hon) har bestämt att vi rätt och slätt ska dela på allt så här i början när vi ändå äter tillsammans hela tiden. Vi har alltså en gemensam ekonomi, jag och min 18:åriga roomie.. aja. Det är ju faktiskt billigare när allt kommer omkring, bara mycket krävande när man ska tänka igenom vad som behövs för en vecka framöver och samtidigt ta hänsyn till en andra part som är ens raka motsats. Sedan gick vi hem och jag lagade middag; lax med squash, paprika, tomater och vin- och senapssås. Gott - men - vid det laget var jag så trött på att prata franska för allt jag var värd sedan 08 på morgonen och därtill plugga - på franska - och dessutom försöka hålla god stämning med alla fransyskor och fransmän jag pratar med att jag bara ville störtböla. Det är förövrigt det jag vill göra dagarna i ända här, störtböla.
Jag får så dåliga vibbar av den här tryckande hemlängtan jag känner hela tiden. Det påminner om mitt au pair-år när jag spenderade den kvarvarande tiden på kvällarna efter att ha jobbat uppe i min lägenhet, när det var för sent för att hitta på något men för tidigt för att somna, och det var tomt och tyst och jag undrade om det var normalt att bo så ensamt att man lider av det. Nu bor jag inte ensam, tvärtom, det är något som händer hela tiden så till den milda grad att jag inte ens hinner gå på toaletten, men det finns en ensamhet i det också. Ingen talar mitt språk, vet var mitt land ligger på kartan, alla människor omkring mig är främlingar, så trots att fransyskorna och fransmännen är många och överallt så finns det en distans mellan dem och mig. Ibland kan man låtsas som om den inte fanns, som när jag försöker bli kompis med mina nya klasskompisar, men faktum kvarstår att det saknas en hel kultur i våra gemenskaper vilket lämnar ett gapande tomrum.
Just nu har jag så mycket att göra hela tiden att jag inte hinner tänka. Jag har inte ens hunnit gå på upptäcksfärd i kvarteret där jag är nyinflyttad trots att jag kom för fem dagar sedan. Jag har inte tid för något annat än plugg och att "vara hemma". Det sistnämnda kan tros vara avslappnande men i och med att jag bor med en fransyska som vill umgås ständigt och som jag inte vill göra besviken, så innebär att "vara hemma" att prata franska och pressa sig själv till sitt yttersta för att hela tiden förstå. Jag avlider! Dessutom satt jag i två timmar med en fysikuppgift idag i bibblan så jag hann inte alls plugga så mycket som jag hade tänkt. Försöker att behålla lugnet.
första skoldagen
Jag kom nyss hem från första dagen i skolan. Jag ska gå en två veckor lång "före skolstart kurs" där de går igenom lite av alla ämnen i snabbt tempo för att man ska få ett uppfriskat minne inför the real thing. Jag fattar ingenting! Jag har panik dygnet runt, vill bara åka hem, saknar alla där hemma och är rädd för hur jobbigt det kommer att bli i höst. Jag vet inte om jag pallar trycket, jag fruktar att jag inte gör det. Jag är en känslig person och jag har alltid vetat det, varför har jag då försatt mig i den här förfärliga situationen?! Det skulle vara så SKÖNT att gå in på flygresor.se, knappa in Stockholm ARN enkelbiljett, köpa utan avbokningsskydd, åka hem, ge tillbaka vartenda öre av CSN:s pengar, åka direkt ut till Risselö och krypa upp i min trygga överslaf i mitt och Mathildas sovrum och gråta ut. Jag har länge intalat mig att det ska bli skönt att slippa svensk höstkyla ännu ett år men just nu är det det enda jag vill ha. Svenskt duggregn på mina tårdränkta kinder, kan inte komma på något bättre plåster. Jag är så trött på klumpen i halsen som vägrar försvinna, jag vill liksom bara gråta vad jag än gör. Idag berättade C att det faktiskt gick en utländsk tjej i hennes kompis klass förra året, en ryss, som alltså var i samma situation som jag är i nu. Aha, tänkte jag, plötsligt hoppfull eftersom det inte lät som ett dödsfall, men C fortsätter med att berätta att den tjejen hade fått - och jag citerar - "traaavaaailleeeer" eller "jooooobbaaaaaa". "Donc c'est normal!", "det är inte konstigt att du har det tufft!" men då klättrade klumpen i halsen ända upp till halsgropen och jag brast ut i krokodiltårar.
Mitt i all denna sorg är jag så tacksam över min roomie, en så otroligt snäll tjej! Och som i kristider när människan tyr sig till religionen som sista livlina, så har jag gått och erinrat mig om att det finns en högre mening med att jag får bo med henne. Det kanske finns en mening med allt detta.. eller, jag hoppas det. Jag vet inte hur jag ska överleva just nu och jag letar desperat efter en lösning. Plugga och sova ordentligt är det enda jag kan komma på som skulle hjälpa mig ur denna situation. Jag har inte en enda kompis på skolan (jag vet att det bara har gått en dag), ingen pratar med mig och jag pratar med ingen, jag sitter helt själv och äter lunchlåda, jag känner inte igen ett enda ansikte någonstans, jag förstår inte vad folk säger för de pratar så oerhört snabbt. Jag dagdrömde idag när jag satt i min ensamhet på lunchen om att träffa någon svensk person - vem som helst, absolut inga preferenser - som också ska gå första årets medicinstudier på P6. Vilken lycka, jag skulle brista ut i glädjetårar på stört, tacka den högre makt eller vem det nu var som hade skänkt mig en sådan vacker gåva, en vän som jag skulle ta mig igenom den franska skärselden tillsammans med.
Nu ska jag skypa med pappa och försöka återfinna "kraften" som han påstår ska finnas inom mig.
första kvällen...
Åh, dagen har varit så otroligt intensiv. Jag är så blandat glad och urledsen på samma gång, det är svårt att sätta fingret på var jag befinner mig i mig själv.
Vi tog oss till supermarché och handlade rätt ångestdrivet, då hon ville handla allt gemensamt och jag ville handla allt var för sig och jag kände mig som jordens största ensamvarg som inte vill dela på något. Vi promenerade sedan hem i lite tryckt tystnad, plockade upp alla varor och pratat lite om hur vi ska organisera mathandlingen, jag började så smått laga middag och efter att den praktiska diskussionen var över så blev det faktiskt mer avslappnat. Vi började hänga lite mer, jag impade med min quiche och hemgjorda pajbotten på C som inte verkar kunna laga mat över huvud taget, hon berättade lite mer om sitt liv och jag om mitt, vi skrattade faktiskt en del och hade det riktigt avslappnat. Som tur var blev quichen god. Jag har inte ens ont i magen nu vilket jag alltid får efter stela middagar, så det är nog ett bra tecken. Men samtidigt pratade vi bara på franska vilket kräver så otroligt mycket av mig, och vi pratade om utbildningen och hon säger att vi kommer att behöva plugga hela tiden och jag vet att det ju egentligen inte är ovanligt att plugga hela tiden om man går en utbildning, men eftersom jag inte alls vet vad jag har gett mig in på ännu så låter allt angående utbildning fortfarande skrämmande i mina öron. Att plugga biologi och kemi och fysik på franska, 12h om dygnet, utan vänner i närheten eller för den delen en social kod i bakhuvet när jag ska försöka skaffa nya. Den franska sociala koden är ett totalt famlande i mörker. Jag tror att mitt självförtroende vacklar.. C sa idag att mitt och hennes universitet, P5 och P6, är de skolor som anses svårast i Paris och har mest status. Detta sa hon kanske för att glädja mig och hitta något gemensamt för oss två, men jag ville bara gråta och skypa hem. Jag är livrädd för allt omkring mig just nu!
Jag är glad ändå för att det funkar så bra som det gör med C, men jag är så urledsen för att jag saknar alla där hemma...
första dagen i Paris
Då var internet installerat. Jag blev hämtad av C’s mamma och styvfar på flygplatsen och åkte sedan till lägenheten och lastade av. Sedan åkte vi till en liten resto alla fyra där vi åt råbiff och pommes till lunch och pratade om lite allt möjligt. Ändå rätt avslappnat för att vara första lunchen, försöker slappna av och inte bry mig om det blir tyst. Ironiskt nog försöker jag slappna av så mycket att jag blir utmattad. Träffade C’s pojkvän också, han pluggar tydligen också medicin och går tredje året, verkar vara megaseriös med jobb på medisup (ungefär elitvariation av myAcademy för läkarstudenter) och vill bli kirurg. Alla pratar franska i rasande fart och jag gör allt jag kan för att humma och nicka på rätt ställen och le på övriga. Snart ska vi gå till supermarché och handla lite mat. C verkar inte ha någon aning om hur vi ska organisera allt och föreslog en tredelad budget; en för mig, en för henne och en för det gemensamma. En bra idé visserligen, blir bara utmattad av att behöva ta fram förhållningsregler på franska. Skulle vara skönt om hon föreslog typ att lägga 50 euro var i en gemensam kassa och sedan ta pengar därifrån och lämna kvitto och vi köper typ diskmedel och toapapper.
Hennes mamma förvarnade mig på väg från flygplatsen (i C’s frånvaro) om att C är det äldsta barnet och otroligt bortskämt, och om att hon antagligen kommer att köra med mig men att jag i så fall måste säga till dem. Jag uppskattar ju deras nära engagemang i dotterns - och därmed min - tillvaro, men jag undrar om jag har hamnat mitt i någon frigörelseprocess? Mamman skvallrade om att C hade haft antal sammanbrott senaste dagarna över att bo själv för första gången och vara på egen hand, men när jag frågade C så sa hon att allt har gått strålande senaste månaderna. Jag vet inte vad jag ska tro om livet just nu eller om min roomie heller för den delen. Hittils har jag i alla fall inte sett något sammanbrott från hennes sida och hon har bara varit trevlig. Lägenheten är mycket fin och mitt rum fräscht. Jag har ett skrivbord som är typ en kvadratmeter stort. Där sitter jag nu.
två dygn kvar
Jag vet inte om jag vill åka!! Nu kommer jag ju att göra det, och jag vet ju att jag har lust som oftast, men just nu vill jag bara stanna kvar hemma och sitta i källarn om kvällarna med någon familjemedlem och dricka kamomillté och kolla på film. Nu när Mathilda är hemma också så känns det bara megajobbigt att åka. Jag vill inte packa mer, jag är urless på det! Jag vill inte skiljas från alla..
Var onsdag till torsdag och hälsade på Mathilda i Linköping. Hon hade det så fint i lägenheten och solen sken och nyblivna studenter firade och firades och jag kände att jag lika gärna kunde stanna kvar där istället för att flyga iväg till något hastverk i Paris. Så mysigt att hälsa på syster!
Två körvar på tågstationen i Linkan
Ma définition feminine
Jag var nyligen i Vällingby. Där finns det lite alla möjliga olika sorters butiker och utrymmen som oftast bara fylls av människor för att sedan tömmas på dem, ruljansen är inte så hög men strosare finns det många av. Då insåg jag att jag är en alltid välkommen gäst i ett utrymme med avslappnande musik, skön air condition, personal med snälla ansikten och med underkläder och pyjamaser i lena och ludna material som inte svider allt för mycket i plånboken, jag och alla mina medkvinnor. Varje gång jag åker till centrum svänger jag in i denna oas och svalkar mig lite och funderar på vad jag ska unna mig härnäst för att jag ju behöver det i mån av kvinna. Vad är detta för trevligt utrymme i ett centrum som Vällingby? Självklart pratar jag om Twilfit. Män må vara tillåtna att komma in i butiken, men atmosfären är reserverad kvinnor och detsamma gäller personalens hjälp. Det är något respektingivande med de kvinnor som arbetar där, som man vet har sett så många andra kvinnors kurvor och hudveck. De känns ödmjuka, världsvana, som om de är förenade med Vällingbys alla kvinnor och förstår dem på ett djupt plan, trots att de ofta är lika unga som jag.
Jag smyger mig ofta in mellan deras bikinisar och morgonrockar, svalkar mig i ac:n, ler konspiratoriskt mot personalens välkomnande, njuter av att vara en enkel pusselbit som så smidigt finner sin plats i det större kvinnliga twilfitpusslet. Jag låter denna värld av underkläder, mjuka strumpor och pastellfärgade ljus, reserverad för kvinnor och män i deras ärende, definiera mig som kvinna.
Jag åker tillbaka om 4 dagar
Alla kläder som är värda att ta med till paris är nu organiserade i väskan eller på väg dit från tvättstugan. Idag var jag på en vaccinationsklinik då universitetet kräver att jag har giltiga vaccinationer mot difteri, stelkramp, polio och tuberkulos vilket jag bara har till hälften...
mina fötter värker
Det pulserar i mina fötter i takt med mina hjärtslag. Du-dunk, du-dunk säger det i tårna. Jag har nu varit i konstant rörelse i två dagar med endast kortare sovpauser. De tusen småpromenaderna i butiken utgör nu tillsammans en tio timmar lång powerwalk med byte av riktning var tjugonde sekund och mina fötter fortsätter: du-dunk.
Jag har eftersänt en offert på reseplus-försäkring som ska komma nästa vecka. Jag letar vaccinationsintyg. Jag väntar otåligt på ett beslut från CSN som aldrig verkar komma. Har de mottagit min låneansökan? Jag utbyter lite meddelanden på facebook med Maja, familjens nya au pair. Hon verkar inte alls förstå hur jobbigt det kommer att bli och jag har i min tur svårt att dölja mitt förtidiga medlidande för henne. Trots att jag hemlighåller alla mina dåliga upplevelser av att vara au pair djupt inom mig och bara berättar ren fakta för Maja så tycks det nå fram oönskad info till henne. Till exempel är mitt kontaktsökande lite för intensivt. Jag har frågat hur hon mår och hur det känns inför avfärd lite för många gånger, meddelat utan att få frågan att jag snart kommer att finnas på plats i Paris igen "så att hon vet". Mitt intensiva kontakt sätts även i kontrast till mina fåordiga svar på praktiska frågor om sjukförsäkring och bankkort. Det är något som jag tycker att familjen kunde ha hanterat bättre med mig, och därför riskerar den undangömda, negativa informationen att sippra fram mellan de praktiska svaren.
Jag har även frågat en del om hennes student för att sedan gratta henne till den generöst. Att gratulera nyblivna studenter till deras dittils livs största bragd är något alldeles extra viktigt, har jag insett, och för en blivande au pair är det extra viktigt att bli sedd för det man har åstadkommit. Jag minns att jag upplevde en kontrasterande förvandling över en dag när jag kom till Paris, från hyllad student till barnflicka. Något hade förändrats. Alla mina betyg som mitt liv hade kretsat kring under många år förvandlades under denna dag till svärta på papper. Som utlästa böcker med ett affektionsvärde men inget användningsområde. Ett betyg hämtade ju inte barnen från skolan, ett betyg kunde ju inte tappa upp ett bad och hacka grönsaker.
hemma och knegar
Då är det alltså början av augusti, jag är hemma på Kaprifolvägen, det är pappas fyrtionionde födelsedag, veckans enda lediga dag från COS. Dagen efter att jag kom hem ifrån Paris åkte vi ut till skärgården där jag sedan stannade fram tills i förra veckan när jag började knega hysteriskt på COS. Helgen efter första arbetsveckan spenderades åter i skärgården och nu är jag tillbaka i knegträsket. Jag har alltså spenderat sommaren huvudsakligen på ön och resten av tiden på COS, känns det som. Ingen gråzon av umgänge med kompisar och stadsstros och fikapauser, utan antingen 100% semester eller 100% kneg. Det förunderliga är att en semestermånad på ön känns lika lång som en arbetsvecka på COS.
Tiden går så låångsamt, såå låångsamt, när man jobbar. Stå i provrummet och galga på plagg efter plagg, vika tröja efter tröja, sortera kläder i timtal, säga "hej och välkommen!" tre miljarder gånger. Igår när jag jobbade stängning fick jag den världsförändrande uppgiften att vika om, stoppa in prislappar och trådar och storlekssortera typ tjugo klädhögar. Jag fick spagettiknän, lust till att gnällsnyfta och gråta krokodiltårar och bli upplyft och buren därifrån, gärna vaggad till orden "såja nu går vi hem och kommer inte tillbaka, nej inte tillbaka". Jag ska inte klaga, jag har ett jobb, men jag vill ändå uttrycka min längtan efter att börja plugga till det jag vill bli och åtminståne närma mig en annan framtid än en i butiken.
Ikväll ska vi fira pappa vilket ska bli så kul. Jag och Mathilda ska åka och klippa oss och sedan hem och förbereda en trerätters middag framtagen av födelsedagsbarnet själv. Förätt blir kantarelltoast, huvudrätt hamburgerbuffé och efterrätt jordgubbstårta. Huvudrätten verkar jag ha befälet över, och planerar hemmagjort hamburgerbröd, hemmagjorda pommes och en mängd olika såser och tillbehör. Jag viserar en lyxig hamburgerbuffé, aldrig gjort och vet inte om så kommer att bli helheltsintrycket men jag ska försöka.
Jag laddade nyss över lite foton från kameran till datorn från kusinernas besök på Risselö. De åkte hem till Amerika i slutet av juli. Jag saknar dem redan. Det är så mysigt att ha dem på besök! Tänk om de kunde flytta hit någon gång snart så att vi kan fira alla högtider tillsammans och komma på varandras födelsedagar, så får man se sina småkusiner växa upp också.
Johanna, Sophia, Mathilda och mamma
Badklippor i skärgårdsmiljö
Mère
Mathilda och Sophia från en utkiksplats
Sophia och jag
Blev inte så många foton på Noah eftersom jag bara lyckades få fram kameran en gång när vi gick och badade, det kommer bilder på den fina kussen också snart!
