onyans
Jag kände att jag var så onyanserad i förra inlägget att jag måste skriva ett tilläggs-inlägg. Då har man varit riktigt onyanserad; om man får dåligt samvete för att ha varit överdeppig gentemot en blogg.
Livet är trist rätt ofta här men ibland gömmer jag böckerna under mattan och träffar kompisar och har det bra. Jag skrev i tidigare inlägg att jag ändå kände en otillfredställelse i att träffa mina svensk vänner, även om jag tycker om dem och vi har det roligt tillsammans, eftersom jag har så många ramar och måsten som de inte har. Det är sant på ett sätt, eftersom jag pluggar och det gör inte dem, men det måste ju faktiskt inte vara ett problem. Att vi har olika liv måste inte göra oss olika, det öppnar ju bara upp för fler samtal och för fler historier att dela med sig av. Jag kan vara så korkad ibland och bara se återvändsgränder.
Igår kom Ellen hem till mig på middag, en tjej som jag har träffat i kören och alltså en av mina svenska vänner. Hon var min första gäst i lägenheten och jag visade runt, vi åt quiche lorraine och satt och myspratade fram till midnatt och jag insåg hur skön hon är som person. Jag undrar om jag kanske har hittat en person som jag mår bra med och som på något sätt dränerar min annars ohotade pluggångest också, trots att vi lever olika liv. Det skulle ju i så fall motbevisa min "återvändsgränd-teori".
