Ellen Viktoria

Långdagen idag då, mysig dag. Mycket konstiga väderförhållanden för tillfället. Regn och sol om vartannat men det braiga är att det aldrig regnar länge och efter regn kommer ju solsken :) Imorgon ska jag ringa universiteten i Paris och kolla om mina ansökningahandlingar har kommit fram, och sedan åka till en skoaffär och be om att få tillbaka mina pengar från en retur (dessa två moment känns mycket krävande och så där typiskt bedövande för själen, så fort jag tänker på det slår det knut av utmattning och jag måste stirra på en vägg ett tag). På eftermiddagen ska jag på musée Maillol med Oscar och Emma vilket ska bli svinkul, har läst bra recensioner.

 

Bilder från idag:

 

 

 

Idag hade jag mitt sista slutprov, det muntliga, som jag satt och pluggade till från det att jag vaknade igår till det att jag släckte lampan. Inför provet hade vi fått åtta olika texter av författare såsom Molière, Montesquieu, Sarraute, Sartre, la Fontaine osv, att plugga på. Sedan skulle vi få dra en av texterna ur en hög och prata om den i 10 minuter, dvs man var tvungen att kunna lite om alla texter och författare. Jag insåg alltså igår vid frukost att det var en hel del att lära sig. Jag pluggade på sju av åtta texter, eftersom jag så klyftigt hade slängt pappret på den sista, och tänkte att chansen var 7/8 att jag inte skulle dra den. Det var den jag drog. Men det gick helt ok!

 

Nu regnar det och jag är förkyld. Skulle behöva träna men tror att jag ska sätta mig och läsa istället.. :)

 

 

 

Jag kom aldrig till skott med den stela frågan igår.. Men idag så! Och svaret blev: De betalar för biljetten. Lättnad. Idag var det alltså onsdag och min heldag med barnen. Det blev en riktigt mysig dag, typ en sådan som gör allt besvär med att vara au pair värt det. Barnen var mysiga, jag var mysig, det var fint väder första gången på tre dagar och det fanns god mat i kylen (lammkotlett till lunch och gravad lax till middag). Vi var utomhus både före och efter lunch och efter lunch tog vi oss hela vägen till jardin du Luxembourg för att leka i den gigantiska parken och gunga balançoire. Blev lite sugen på att klättra upp i den superkomplicerade klätterställningen. Den var liksom en sådan man alltid har drömt om, à la hamstertunnlar med extra gömställen och klätternät överallt och i ena änden en skräckingivande rutschkana.

 

Denna onsdag alltså:

 

Idag är dagen då jag äntligen har laddat färdigt inför att fråga den stela frågan: Om mina värdföräldrar kan betala för min flygbiljett tillbaka till Sverige. Egentligen är det självklart att de ska göra det, det står på hemsidan där de anställde mig och alla mina au pair-vänner har alla fått sin hemresa betald, men min familj har inte erbjudit sig ännu och då faller det på min lott att ta upp det. Det här är ett sådant ämne som jag har lyckats undvika in i det oändliga att ta upp med dem. Ibland är det förvånande hur kraftfull den mänskliga flyktinstinkten är. När vi inte har lust med någonting, jag menar verkligen inte lust, då är det nästan omöjligt att tvinga sig till att göra det även om man försöker tänka "jag vill, jag ska, jag måste, nu gör jag det".

 

Så här lyder mina fåtal men oj så ångestfyllda repliker (adresserat till M):

 

Jag återkommer med hur det gick. Antagligen kommer jag säga det som står ovan fast med alla ord omkullkastade, stammande, med lite för många "pardon" och slutligen, förhoppningsvis, total lättnad.

 

Nu ska jag gå till jobbet.

Bonjour, 

 

Igår var det torsdag. Himlen var blygrå och fick parishjärtat att bulta lite svagare i bröstet. Jag hade suttit inne och läst hela dagen, tog mig senfärdigt ut på gatan när det var dags att gå till jobbet och möttes av pissregn. Jag insåg motvilligt att det alltså regnade fortfarande, som det hade gjort sedan jag steg upp 06:00 för att gå till skolan. En duva hade blivit överkörd på gatan. Jag gick direkt hem med barnen efter att ha hämtat dem från skolan. I vanliga fall börjar den långtråkiga delen av mitt jobb när vi har kommit hem från parken, det vill säga runt 18, när barnen och jag är trötta och det bara finns tråkiga saker kvar att göra på dagen. Denna regniga dag började den 16:30. Väntan. Barnens förväntningar på barnflickan, att hon ska hitta på något roligt att göra. Värdmammans förväntningar på barnflickan att hon ska utnyttja denna regnets stund till att plugga med dottern och göra nyttiga saker. När man tvingar hjärnan till att befinna sig på en 4- och 7-årings kompetensnivå dag ut och dag in under flera månader så kan tillslut dessa förväntningar kännas mycket höga. Denna torsdag var följaktligen barnflickan för trött och oinspirerad av regnet och av den långa dagen för att orka göra något speciellt. Hon ville egentligen bara säga hej då och gå hem till sig och läsa vidare i sin bok. Därför triggar hon listigt barnen till en lästävling, de som läser så fort och duktigt (Q kan inte läsa ännu, E kan läsa ganska bra), och drar sig sedan tillbaka till ett dunkelt hörn med sin egna spännande bok som hon läser ifred, titt som tätt utbristandes "Oh non, je n'ai pas du tout avancé! Vous allez sûrement gagner!" (åh nej, jag har inte kommit någon vart alls! Ni kommer säkert vinna!). 

 

Jag minns varje dag boken jag läste för kanske ett år sedan, om en polsk pojke som hamnade i koncentrationsläger under andra världskriget (glömt titeln), där författaren återger som ett av sina mörkaste minnen från tiden i lägret som "den oändliga väntan". Under tiden mellan det att vi har kommit hem från parken och barnen ska bada, eller under tiden mellan det att barnen har badat och vi ska äta, eller under den oändliga tiden det tar för barnen att faktiskt äta, varje dag, relaterar jag alltid till den boken. Det kan beskrivas som att vara på ett ointressant möte eller på en usel lektion, dag efter dag, och ha gjort slut på all ork att klara av en sådan understimulering. Tiden går baklänges och det enda du kan tänka på är hur utled du är men att du ändå måste sitta kvar.

 

Jag vill tillägga att jag, trots tristessen, hyser varma känslor för barnen som jag barnvaktar och att vi har många fina stunder tillsammans varje dag. Jag känner ett stort ansvar för dem, för hur de mår och för vad de behöver. Jag har lärt mig mycket om barn och om mig själv från att ha arbetet i familjen och jag måste erkänna att jag kände ett sting av sorg igårkväll när min värdmamma frågade om hon kunde ge min mail-adress till deras nya au pair för att jag ska kunna svara på frågor. Ska jag inte barnvakta dessa barn hela mitt liv? Jaså.. Jag fick se en fimsnutt på den svenska, 18-åriga tjejen som hon hade skickat av sig själv till familjen i brist på fungerande skype. Jag fick svårt att sätta ord på de känslor som dök upp. Hon såg gullig ut, helt normal att döma av det tio sekunder långa filmklippet, hon pratade engelska precis som jag hade gjort när jag pratade med familjen. Det hela påminde mig om hur det gick till när jag pratade videosamtal med familjen för första gången; Hon var ordentligt klädd, hade rensat rummet och filmens bakgrund på alla överflödiga detaljer och endast lämnat en möbel för att inte verka rörig men ändå normal. Hon hade ett spänt men exalterat ansiktsuttrycket och armarna hårt tryckta längsmed kroppen. Glad och nervös, peppad på att komma till Frankrike. Jag undrar var hon kommer från i Sverige, om hon är snäll och rolig, om barnen kommer att tycka om henne.

 

"Hon kan prata franska för hennes mamma var också au pair i Paris när hon var ung", berättar min värdmamma för mig. Jag undrar om det var så de pratade om mig innan jag kom, att jag antagligen kunde franska för min mamma hade ju också varit au pair i sin ungdom? Och jag undrar om den här tjejen förstår hur jobbigt det kommer att vara i början, när hon inte förstår vad någon säger och när absolut ingenting är som vanligt? Såklart hon inte vet det, och det är inget jag ska lära henne heller.. Men det kommer att bli svårt att svara på hennes frågor när jag måste utelämna så stora delar av min egen upplevelse. Hon borde komma hit som en oskriven bok, som man borde möta alla nya upplevelser, för att det ska bli bra för henne och barnen.

 

När min värdmamma berättade om den nya barnflickan cirkulerade barnen kring våra ben och lyssnade på vad vi sa om henne och om att jag snart ska åka. När jag sedan skulle säga godnatt till Q, som vanligvis ger mig massvis med pussar och hårda kramar, ville han inte ha en godnattpuss och ville inte heller kolla på mig. E gav mig en svag kram och sedan gick hon.