Ellen Viktoria

Ja då var det onsdag. Veckodagarnas namn säger mig inte så mycket längre, bara att de är åtskiljda av sömn och att de alltid är för korta. Innehållet är detsamma, 7 dagar i veckan. Varje måndag och torsdag har jag ED i skolan à 4 timmar, vilket är lektioner i mindre klasser då vi går igenom uppgifter och får facit. Därför går jag till skolan en stund på måndagar och en stund på torsdagar. Resten av tiden är jag hemma och pluggar. Behöver jag se en föreläsning så gör jag det över internet. På den sociala fronten tjänar det ändå inte så mycket till att gå till skolan, ingen har tid eller ork. Det är tyst i korridorerna och i klassrummen, sånär som på pennor som faller till marken, ryggsäckar som töms eller fylls och hostningar. Jag träffade för några dagar sedan en tjej som jag lärde känna under förberedelsekursen i somras, som jag inte har träffat sedan dess. Hon berättade att hon hade samma livsstil som mig, dvs att hon bara var hemma och pluggade hela tiden förutom när hon hade ED två gånger i veckan, men att hon funderade på att till och med sluta gå på ED eftersom hon bara kände sig så ensam. Själv har jag skaffat en vän i min ED-klass som är mycket olik min typ-kompis men som jag blir så glad av att träffa. Jag tror att hon skulle kunna säga vad som helst, göra vad som helst, jag skulle ändå bli glad av att se henne. 

 

Bra veckor ställer jag väckarklockan på 07:00, äter frukost och börjar plugga 07:30, i pyjamas. Mindre bra veckor ställer jag klockan på 07:30, förslappade veckor ställer jag klockan på 08:00. Ibland, om det är fint väder och lunchen var god, orkar jag byta om till kläder. Jag sminkar mig inte längre, det finns ingen mening, förutom när jag ska till skolan. Perioder mellan pluggsessioner, som när man vaknar och äter frukost, eller när man äter lunch, eller middag, är sällan längre än 30 minuter. Sedan till helgen träffar jag svenska kompisar, låtsas nästan som om jag fortfarande vore au pair och pratar familjeångest och jobbiga barn och har det himla fint de kvällarna, delar ångest men trevliga personer som jag har träffat, men när jag sedan kommer hem väntar pluggångesten på mig i bokhyllan och är helt odelad och alldeles förfärlig. Det är svårt att njuta fullt ut av att träffa svenska kompisar och byta liv för en kväll, eftersom jag aldrig helt kan släppa taget, dricka vin, vara ute efter midnatt och dansa i dåliga skor, som de kan. Det finns helt enkelt inte tid för att ha ett värkande huvud och vara outsövd.

 

Det går inte en dag utan att jag pluggar tills mörkret faller. Nu när det är höst kan man inte längre sluta plugga när solen går ner utan sitter kvar där med mina böcker när fönsterrutorna har blivit gapande svarta och äter choklad och dricker te. Jag bor i Paris men har inte sett staden i dagsljus på mer än två veckor, om jag räknar bort transporter till och från skolan två gånger i veckan och de höghusen jag ser genom mina fönster under dagarna. Jag exkluderar även tillfällen som igår, när jag gick förbi posten på väg hem från skolan, från upplevelser i dagsljus. Jag avvek från min vanliga hemväg från metron för att frankera ett brev. Min rumskamrat skulle kalla det en härlig paus i pluggandet, men vi kan alla ärligt instämma i att det inte är det och att det aldrig kommer att bli. Det var skittråkigt och jag vill bara kasta mig på en cykel och cykla iväg från allt plugg mitt allra fortaste! Kanske cykla hem till Sverige...

 

När jag var på väg till posten för att frankera tidigare nämnda brev, uppmärksam på minsta lilla detalj som skulle kunna förgylla denna ynkliga stund av frihet, stötte jag på en stor sådan. Han satt snällt och väntade på mig vid en soptunna:

Igår mötte jag uppförsbacke. Pluggade cinétique chimique hela morgonen vilket är 100 sidor av endast formler där föreläsaren har kommenterat "att kunna utantill" vid varje grej som är jobbig, därefter åkte jag till skolan för att ha fysiklektion där vi gick igenom 3 uppgifter på 2 timmar och som resulterade i 12 sidors uträkningar, och sedan åkte jag hem igen för att kolla på dagens undervisning i biologie moléculaire och transports cellulaire i fyra oliderliga timmar av förvirring. Idag är följaktligen dagen då jag måste bestiga denna svindlande uppförsbacke. Efter en morgon av köttande är därför dags för en välbehövlig lunchrast och för att ladda upp lite bilder: