Ellen Viktoria

” Det är lördag morgon och det är rätt fint väder. Igår vaknade jag peppad på livet och satt och pluggade aktivt 08:00-13:00, sedan lunchpaus och förflyttning till biblioteket där jag fortsatte jobba mellan 15:00-20:00. När jag sedan kom hem pluggade jag ytterligare en timma. Sedan var jag så trött att jag blev helt deprimerad. Jag undrar om det ska vara så hela detta året, att man kämpar tills man fullkomligen ramlar över mållinjen, ner i sin säng, för att sova och ”vila ut” inför nästa dag när allt upprepar sig igen. ”

Ovanstående text skrev jag igår när jag vaknade, fortfarande deppig efter gårdagens depp. Solen sken utanför fönstret men jag orkade bara inte ta mig ut, deppigheten hade liksom spritt sig i mina ådror ända ut till fingertopparna. Så tillslut gjorde jag det ändå, tog mig ut alltså, för att ändå passa på att uträtta ärrenden den enda helgdag när butiker har öppet här. Jag kom ut genom porten, fortfarande lika tungsint, och bestämde mig för att en gång för alla prova hyrcyklarna som finns överallt i Paris, "velib". Jag ville göra det förra året men vågade aldrig på grund av trafiken, så detta året var det dags. Det var helt underbart! Jag har aldrig förflyttat mig i den här staden annat än till fots eller under jord, och att flyga fram på cykel var en underbar känsla. Som att promenera och insupa Paris fast i superfart. Jag cyklade hela vägen till Quartier Latin och tog mig sedan upp till les Halles där jag köpte en ny sänglampa, bandage till min stukade fot och nya träningskläder, dvs jag bockade av allt jag hade skrivit upp på tråkiga-saker-listan. Sedan tog jag mig vidare till Marais där jag smög in på COS och hittade Tröjan med stort T - en tröja som perfekt fyllde ut det tomrum inom mig som kunde fyllas med materiella ting - och köpte den utan att prova. Den var bäst. Hakade av en cykel vid närmsta Velib-station och cyklade i solnedgången från Marais, längsmed Seine nere på kajen, förbi Eiffel, och hela vägen hem. Det var en så fin stund i min och Paris historia att jag tror att den toppar allt. Det enda som saknades var någon att dela det med, typ någon på en andra cykel som kunde plinga ikapp med mig på kvällsstrosande fransmän, men det var fint ändå. Stannade för att fota kajen vid Pont Alexandre III vid Invalides:

Det är svårt här att hantera humöret när man är på egen hand och det är antingen svinjobbigt eller jättehärligt och aldrig någonting där imellan. Att plugga är intressant och jag tycker om att läsa det jag läser, men det är jobbigt att koncentrera sig på naturvetenskapliga ämnen 12 timmar per dag och allt som inte har med plugg att göra blir därmed bara härligt. När jag har pluggat en hel dag och går mot en hel vecka av liknande dagar så blir jag deppig och vill bara dö. När jag cyklar runt i Paris en solig lördag, och sedan på kvällen hälsar på en kompis som bor i ett stort kollektiv där jag spenderar kvällen med att skratta och bara ha det kul med britter och ryssar, då mår jag som en prinsessa. Jag antar att det handlar om kontrasten också mellan plugg och ledighet, varför jag njuter så mycket av min lediga tid. När jag träffar vänner som jag kan skratta med så känns det som det härligaste på jorden.

Idag är det tyvärr inte solig lördag längre utan solig söndag som ska spenderas framför mitt skrivbord fram till 11:00 och sedan på nationalbiblioteket från öppning till stängning tillsammans med den halvsvenska tjejen i min skola. Det ska dock bli kul att för andra dagen cykla med velib, denna gång till biblioteket (funderar på att börja cykla till skolan varje dag för att det är så bra), och det ska bli kul att träffa Eline trots att det sker i en associal miljö. Försöker uppfinna ett mentalt förstoringsglas för att kunna förstora de småsaker i min vardag som kan tilldelas kategorin "ledig tid", typ som att cykla på 10 minuter till biblioteket, så att de känns lika framträdande i dagsplanerinen som 6 timmars konstant pluggtid.

Hade nyss min första ED, dvs min första lärarledda lektion i ett regelriktigt klassrum med möjlighet att ställa frågor. Var rätt nervös innan eftersom jag inte visste vad "ED" betydde eller innebar, visste bara att jag har "ED" på schemat ca 2 timmar i veckan kommande termin. Jag kommer dit och upptäcker ovanstående, men även att läraren är amerikan och har en bred american accent. Blev så chockad att jag inte kunde koncentrera min på vad vi gick igenom. Där stod han, framför alla fransmän med stolt hållning och inledde timman med ett amerikanskt uttalat: "Ni får ursäkta min breda brytning, räck upp handen om ni inte förstår."

Jag stirrade paralyserat. Denna människa stod framför alla elever och babblade på oberört trots sin breda brytning och sina felböjda verb, och vågade sig här och där till och med på något slang som i sammanhanget fick hela klassen att fnissa. Jag stirrade paralyserat och var så imponerad. Den väg som han har gått för att tillslut stå framför vår klass och undervisa i medicin på franska måste vara så enormt lång, och han har antagligen kämpat som en galning i många, långa år för att ta sig dit. Eller så är han Einstein själv, fast Einstein är död sedan länge och han hade dessutom inte den frisyren, så han har antagligen kämpat som en galning. Jag blev så imponerad att jag inte kunde göra annat under timman än att stirra på honom och tänka ut en miljon frågor som jag ville ställa honom efter lektionens slut. Hade han pluggat i Frankrike eller hade han flyttat hit för att arbeta? Trivs han i Frankrike? Vill han också bara dö ibland och skrika fula ord på sitt eget språk och äta onyttig mat från sitt hemland? Jag blev så ställd av situationen och av alla plötsliga känslor och frågor att jag, när lektionen var över, direkt packade ner mina papper i ryggsäcken och reste mig och gick. Inga frågor ställdes, inte ett ord smet över mina läppar, trots att jag hade tillbringat de senaste tjugo minuterna med att tänka ut en bra fras på engelska att säga. Jag blev liksom så imponerad att jag tog till flykt. 

Efter denna omskakande upplevelse har jag insett två saker:
1. Allt är möjligt.
2. Om det är någon som inte förstår så får denne räcka upp handen.

Åh jag vill bara gråta, min salladsdressing rann ut i väskan så nu är ALLA mina kompendier brunblöta och min nya fina almanacka också, allt luktar vinäger och senap. Eftersom jag har en så proppfull ryggsäck blev i princip allt träffat av dressingen. Tur att datorn är oskadd i alla fall. HATAR att det inte finns någon bra matsal i anknytning till universitetet utan att jag måste äta mina kalla lunchlådor på olika parkbänkar eller i värsta fall trottoarer, och inte kan ordna mina matlådor ordentligt efter utan att dressingen som blir över därför i lugn och ro får rinna ut och förstöra mitt liv. Stod dessutom i lång kö efter lunch för att fixa bibliotekskort till nationalbiblioteket så när jag kommer in visar det sig att de inte har wifi utan att man måste ha en sladd som jag tror att jag så klyftigt lämnade i Sverige i brist på funktionsområde. Det är som att en gång av hundra lämna paraplyet hemma och just den gången regnar det. Vilket nationalbibliotek har inte trådlöst internet!? Då har jag släpat på min tunga dator helt i onödan IGEN. Klädde på mig varmt för att det är svinkallt ute men efter all panik så är jag helsvettig och mina jeans är av dålig kvalitet och känns som galonbyxor en varm sommardag, andas 0%. Blev så deppig av allt att jag åker hem nu från biblioteket som jag nyss betalade ett årskort för. Det hela blir inte bättre av att jag har så mycket att göra hela tiden. Har egentligen inte ens tid att äta lunch om dagarna och idag har jag förlorat 4 timmar på ingenting, får panik och har konstant ont i huvudet!

Nu ryker det ur öronen av överbelastning inne i hjärnkontoret! Biofysiken tar kål på mig... Har suttit med två uppgifter nu i 2,5h som vi fick ”detaljerade lösningar” på idag under kursen. ”Detaljerade lösningar” borde innebära ett svar på alla frågor kan man tycka, men i Frankrike innebär det ett häfte med ytterligare hundra olika ekvationer utan pedagogiska övergångar och utan hänvisningar till formelblad, där varje lösning följs av ett ”=”-tecken och ett svar som ALDRIG stämmer med det man själv har räknat ut. Jag förstår inte.

Idag ska jag träffa familjens nya au pair och gå och äta burgare på den nyöppnade Big Fernand-reston på rue Montorgeuil. Är sjukt taggad på Big Fernand-burgare efter en helt hamburgé-fri sommar. Och såklart på att träffa henne också. Hon verkar ha tusen frågor att ställa och nu när fysiken är förfärlig och bara leder till frågor känns det så lockande att byta till en miljö där det är tvärt om, där alla frågor ställs till mig och jag ofta kan svaret. 

Idag var sista dagen på förberedelsekursen. Känns så skönt att det är över och att jag snart får börja plugga på riktigt, med riktiga professorer och riktigt studiematerial. Hoppas att det kommer att bli lättare att motivera sig, eller åtminståne att pressa sig till att plugga mer, när det inte längre finns svängrum för att inte förstå. Eller, det känns skönt att förberedelsekursen är över men också skrämmande. Nu när jag inte förstår fysiken kan jag lägga det åt sidan och hoppas på bättre tider, eftersom det inte är en del av det riktiga programmet, men snart kommer jag säkert sitta lika illa i klistret med uppgifter som är avgörande och som jag måste ta mig igenom. Ångest. Jag väljer att inte tänka på det tillsvidare.

Imorgon ska jag förbi banken och lämna in dokument för att skaffa franskt bankkonto, och sedan ska allt administrativt fix vara fixat. Idag skulle jag hämta ut kommande termins kompendier men när min kurs var slut för dagen och jag kom till l’imprimerie så var ”leveransen slut” och jag var tvungen att återkomma på tisdag. Men skolan börjar ju på måndag? Hur hade ni tänkt att jag ska plugga utan material? Ja, inför den frågan rycker det franska organisationsväsendet på axlarna och tar en siesta. De är så dåliga på organisation att jag tappar min redan tappade haka om och om igen. Varför gör de en beställning på studiematerial åt halva klassen, och sedan en ytterligare beställning till resten av klassen som anländer fem dagar efter den första?

Sitter och häckar på Médiatèque Marguerite Yourcenar och har druckit upp mitt kaffe och ätit upp mina baguette-mackor och orkar inte se en fysikformel till. Även om någon skulle skrika "le rapport gyromagnétique" eller "résonance magnétique nucléaire" rakt i örat på mig så skulle jag inte höra. Blockad, liksom. Tror att det är det enda jag har gjort snabbt och effektivt idag på biblioteket var att äta upp min matsäck..

En otroligt stor sak har inträffat. Det är faktiskt helt ofattbart. Ja, omöjligt rent utav. Jag ska förklara: För nio dagar sedan, efter min första dag på förberedelsekursen, kom jag hem storgråtandes och skrev ett undergångsinlägg här. Jag ville fly, kände mig ensam och oskyddad, irrandes i det franska mörkret, längtade bort och hem. Språkbarriären mellan mig och fransmännen var skrämmande hög, jag kände ingen och ingen pratade med mig. Jag vill lyfta fram ett stycke ur det inlägget:

”Jag dagdrömde idag när jag satt i min ensamhet på lunchen om att träffa någon svensk person - vem som helst, absolut inga preferenser - som också ska gå första årets medicinstudier på P6. Vilken lycka, jag skulle brista ut i glädjetårar på stört, tacka den högre makt eller vem det nu var som hade skänkt mig en sådan vacker gåva, en vän som jag skulle ta mig igenom den franska skärselden tillsammans med.” 

Gissa vad som har hänt? I min skola, i min lilla förberedelsekurs-klass, går det en fransysk-svenska. Hon var borta hela förra veckan, dvs när jag var i skolan, och började tydligen gå på kursen i måndags, dvs när jag skolkade. Jag har alltså aldrig sett henne men idag kom en fransyska i klassen fram och frågade ”är det du som är svensken??” och berättade sedan att hon var nära vän med en fransysk-svenska som också går i klassen och som dessutom så lustigt heter Eline. Hon berättade att de var nära vänner och föreslog att vi alla skulle gå på en bra thairestaurang nära skolan imorgon på lunchen och hänga. Hon var så trevlig, erbjöd sovplats hemma hos sig om något skulle krisa och ville skapa en plugggrupp så att vi kan hjälpas åt med uppgifter och liknande när saker och ting börjar bli komplicerade. Om denna fransysk-svenska är lika trevlig som hennes franska kompis så har mina bönder blivit besvarade. Ja, jag kan faktiskt inte komma på något annat att tacka än den övre makten som jag även skrev om i tidigare nämnda inlägg. Någon måste ha upptäckt floderna av tårar strömmandes från lägenheten på rue Anselme Payen och kommit till undsättning. Det är för otroligt annars, liksom omöjligt, att denna halvsvenska skulle dyka upp bara sådär. Eller att en fransyska skulle vara så trevlig för den delen. Jag skickar därför ett stort tack till denna övre makt och lovar att jag, som tack för halvsvensken, ska börja plugga sönder nu och göra allt jag kan för att klara detta år.

P.S. Sitter nu för första gången på bibliotéque Sainte-Genviève efter en otroligt svettig och segdragen inskrivning. Det är så fint här inne!