Sacré Cœur
Bild tagen från promenad med Alice och Johan uppe vid Sacré Cœur, ser ni lilla Eiffel där borta?
Då och NU
Jag är FRI! Det är lördagkväll, lyssnar på bra spotify-låtar utan att lägga några låttitlar på minnet och dricker kaffe efter 20h00 för att jag ska ut och svira nananaaa. Jag ska hem till Johan som bor rätt nära mig och äta ost och dricka vin och sedan tänkte vi kanske gå till någon bar. Låter det inte som en kväll som tillsammans med andra upptåg senare kommer att utgöra min blomstrande ungdom som jag minns den?
Ingen jäkla skola. La douceur de la liberté quoi!
För att verkligen framhäva kontrasten mellan hur jag mår nu och hur jag mådde då så kan jag lägga upp en bild jag tog på mig själv under tentaperioden och en som jag tog nu:
Då:
Nu! (sjunger till en bra låt nanannaaa)
Livsekvation på minus
Jag är hemma på jullov. Julen är förbi, likaså nyår. Idag mailade jag min hyresvärd i Paris och sa att jag tänker hoppa av medicin i Paris och åka hem till Sverige i januari. Jag fick svar nyss. Hon tycker att jag ska hemlighålla nyheten för min coloc från det att jag kommer tillbaka till Paris fram tills efter hennes prov, i fem dagar alltså, för att inte störa henne under hennes under tentorna. Jag håller med mamman, men.. Hur ska jag kunna fejka för någon som känner mig väl att jag pluggar dygnet runt medan jag egentligen spenderar tiden på att packa ner alla mina saker i väskor i fem dagars tid? Jag får väl göra varken eller, säga att jag var på biblioteket fast jag egentligen var på museum. Säga att jag är trött av plugget fast jag egentligen bara är deppig över att allt tar slut. Jag känner mig ledsen över att behöva ta farväl av min coloc och vårt lilla samboskap som vi har byggt upp från grunden tillsammans, och som jag tycker så mycket om. Jag vill ju inte sluta bo med henne eller sluta mingla runt med henne om dagarna, det är bara att jag psykiskt inte klara ännu ett halvår av detta massiva plugg som tyvärr kommer på köpet med detta boende. Jag kan inte bo där om jag inte pluggar som en toka, för det skulle bli jobbigt för den andre. Som min hyresvärd skrev i mailet:
"din arbetsrytm det här året var varit otillräcklig i förhållande till vad som krävs under första året på läkarlinjen i Frankrike, speciellt eftersom du måste lära dig medicinfranska också. Du skulle behövt avstå från träning, körsång och att gå ut om dagarna eftersom läkarlinjen här i Frankrike innebär riktiga uppoffringar utan varken socialt liv eller tid till att gå ut."
På ett sätt, när jag läste det stycket, fick jag lust att himla med ögonen och mumla något om hur knäpp hon var. För mig var det livsnödvändigt att jogga och äta sund mat och träffa vänner en gång i veckan, eller åtminståne varannan vecka, för att inte gråta mer än en gång per dag med den gigantiska mängden plugg som alltid tyngde över axlarna. De veckor när jag struntade i dessa tre faktorer mådde jag så dåligt att jag inte orkade klä på mig om dagarna, ej heller handla mat eller ens svara på sms. Det enda jag orkde utöver att plugga blev att snyfta framför skype och lyssna på luciasånger insjungna av Adolf Fredriks musikklasser. Därför var min första reaktion att vifta bort en sådan kommentar, för det är omöjligt att leva helt olycklig i flera månader utan att bli deprimerad och stänga av. Hellre tränar jag då några kvällar i veckan, om ändock efter att solen har gått ner och när man vet att man ändå inte har någon kraft kvar till att plugga. Ändå blir man förövrigt deprimerad av en sådan livsstil, för det är inte lycka att träna i bäckmörker och känna sig så ensam att man knappt kan andas och kommer på sig själv med att stå och stirra på en lyktstolpe istället för att jogga bara för att man tycker att det är mer underhållande än sitt eget liv. På ett annat sätt, känner jag total frid i kroppen när jag läser hennes mail, för det är sådana kommentarer som jag har fått höra minst en gång per dag under gångna terminen, av såväl sekreterare som professorer, och som varje gång uppväcker den värsta sortens mörkerrädsla och som är anledningen till att jag hoppar av denna misär. Det är så lätt att glömma varför jag vill hoppa av när jag tänker på min rumskamrat som ju är så gullig och mitt liv som jag har byggt upp i den vackra staden som jag egentligen inte vill skrota ännu, men när jag blir påmind om vilken hets man tvingas in i varje morgon i form av uppmanande mail och sms och högar av plugg, så minns jag. Jag och pappa pratade om att jag skulle kunna fortsätta ännu ett halvår om jag prioriterade bort hälften av kurserna och bara läste det som jag hade tid för, men jag blev precis påmind om hur svårt det är att värja sig mot denna hets och hur svårt det är att göra sin egen grej och inte bara plugga som en dåre utan måna om sin hälsa. Det är verkligen du som svensk med dina ofranska träningsvanor och ofranska sunda kosthållning emot hela Frankrike, och varenda person som du kommer i kontakt med vill ge dig sina goda råd inför detta stora prövning under det första året och varenda person säger att du måste sluta med i princip allt du mår bra av och öka på pluggtimmarna. Om jag skulle göra som de sa åt mig att göra skulle min livsekvation se ut såhär:
Vaken tid per vecka med 8h sömn per natt: 112 h
Tid som krävs för att plugga in en föreläsning: 5h om det är en normal kurs, 10h för majoriteten av kurserna
Sammanlagd tid om jag pluggar 5h per föreläsning per vecka: 72h-144h
Total tid över till att äta mat och andas: -32h
Jag känner mig ledsen över att missa våren i Paris, över att ge upp det franska språket, över att säga hej då till kören i Svenska kyrkan och de personer som finns där. Jag känner mig ledsen över att jag antagligen inte kommer att träffa mina vänner på fakulteten igen på många år, om ens någonsin. Men jag känner mig så otroligt lättad över att aldrig någonsin mer ha en livsekvation som slutar på minus 32h per vecka.
Godnatt.
