Square de Montholon
Alors, då har jag tagit med kameran till parken, Square de Montholon. Dagen till ära tittade solen fram, fredagslyxade med dubbelt så mycket kakor till mellis och hysteri vid klätterställningen.
E äter kakor
Svårt att illustrera kaoset men tänk er detta fast i superspeed och tio gånger så mycket yta fylld med barn
Lilla E med kompis vid poppis-klätterställningen
Hemma. Jag och katten hänger medan barnen badar.
Mysigt fönster
Blev inte fönstret lite mysigt med två toffsar som gardinsnören? Köpte rosett-toffsarna för ett år sedan för typ 30 kr och trodde väl aldrig då att de en dag skulle hamna i gardningerna på en parisisk gata.. ;)
Så här ser jag ut idag:
Dags för inskrivning på Sorbonne! Äntligen ett akademiskt inslag, lite mer mening med tillvaron då.
À bientôt.
Härliga onsdag
Onsdagar, eller min heldag och barnens lediga dag, kan tydligen se lite olika ut. Förra onsdagen gick jag runt på Paris soliga gator med endast ett barn i handen och drack kaffe och klappade katten i två timmar medan han tog sin siesta. Idag såg det ut så här:
Morgonen börjar kvart i nio, jag och Q är ensamma i lägenheten och gör en stor målning där jag står för färgläggningen och Q står för figurerna i bläck. Och en massa stickers också, överallt. Ett mästerverk av bläck, klistermärken och stressiga tuschfärger åkte sedan upp på väggen, vartefter vi skulle springa till karaten. Efter fem meter får Q "ont i fötterna" och kan varken gå eller stå. Ett sådant spagetti-anfall kommer ju alltid när det inte finns tid för det, och det fanns inget annat att göra än att slänga upp honom på ryggen och galoppera fem kvarter till karateklubben. Fram kommer vi, jag genomsvettig och Q redo för nya äventyr. Han far in i karatesalen och jag tar emot E som kommer springandes med Arnaud från kateschismklassen (oklart varför hon läser det). Eftersom vi sedan ska vänta på Q i 30 min vill hon direkt börja läsa högt ur sin bok om ponnyer, vilket hon är så duktig på och vilket jag alltid uppmuntrar. Jag avnjuter således därefter en mycket lång och monotont läst historia om ponnyer i sällskap med mina eftersvettningar, utan att förstå vad hon läser men ständigt redo att le uppmuntrande när hon tittar upp på mig.
Efter karaten går vi alla tre hem för att äta lunch, vartefter Q tar en siesta och jag och E passar på att göra läxor. Ingen bok och katt denna gång. Läxorna var på så knepig franska att jag var tvungen att skriva in hela läxan i google translate, så till slut gjorde hon den utan min hjälp. Försök till exempel förklara varför det ska vara en punkt och inte ett frågetecken efter en mening som du inte förstår ett ord utav? Förövrigt, vad heter frågetecken? Jo, "point d'interrogation". Jag försökte mig på uttalet kanske fem gånger innan jag gav upp. Efter läxan skulle E på dansklass och jag skulle väcka Q. Det hände sig att väckningen blev lite försenad (drack ju kaffe) och att hans uppstigning var tvungen att ske under en viss tidspress eftersom vi skulle hämta E från dansklassen. Detta misstag kommer jag aldrig att göra om. Han stängde av totalt, skrek, sparkade, grät, nöps, snöt sig på mig, sprang iväg, gömde sig, spelade död, klamrade sig fast vid tvättmaskinen, klädde på sig men tog av sig, och skrek och grät lite till. Tillslut fick jag honom att säga pardon och ta på sig kläderna, men spagetti-anfallet kom redan i trapphuset. Så, den numera välkända ponny-Ellen galopperar åter igen till karateklubben (dansen är på samma plats) med Q på ryggen och plockar upp E för att direkt följa franska instruktioner till en aldrig tidigare besökt busshållsplats (aldrig åkt buss heller) för att åka och lämna barnen hos grand-père et bonne-mère.
Kaos, stresspåslag, svettningar, tre väskor på axlar och armar som hänger och slänger, barn som har spagetti-ben eller springer ifrån och långt att gå bland rasande trafik. Rustingstid. Borttappad busshållplats. Köer vid varje rödljus och myller av folk. "Perdu?" frågar E ständigt,"Vilse?", och ser oroat på mig. Väl på bussen tar åkfärden närmre 40 min och Q:s tidigare beskrivna totala sammanbrått skredde för andra gången på samma dag, på inget annat ställe än just bussen. Han gråter, skriker, ålar, kryper bland säten, kryper iväg bland folkmängden, kastar sig mot fönstret som om det är en bomb i bussen, slår sin syster så att hon också skriker, slår mig, vägrar allt. Jag säger till och säger till, trots att jag inte har orden, och trots att hela bussen tittar roat över axeln när jag uttalar alla dessa standardfraser helt fel med panik i tonen. Jag vill säga så mycket men det fastnar i halsen, och jag vill skita i allt men kan ju inte det.
Väl framme hos morföräldrarna möts vi vid busshållsplatsen i ösregn av bonne-mère. Q:s sammanbrott är ett minne blott och bonne-mère tar glatt över barnen och lämnar mig att "göra vad jag vill" i en timma. Tack så mycket, det var snällt, säger jag när vi tar farväl och kvar står jag med vatten rinnande längs med ryggen och plaskande skor och undrar vad man gör i 8:e arrondissementet i en timma en dag som denna. Går till ett fik, köper en chokladmuffin och en espresso och stirrar apatiskt ut genom fönstret. Smsar hem till Sverige "allt är helvetiskt, jag vill dö", rasten är slut och jag hämtar barnen. På bussen hem får Q ytterligare ett bryt i miniversion, trotsar mig för allt han är värd, men denna gång finns det ingen ork. Jag börjar gråta i tystnad. Hela min varelse längtar bort så mycket från den bussen och de barnen att jag inte förmår mig till att göra annat än att bara stirra på en av bussens röda stopp-knappar i säkert en kvart. När E upptäcker den strida stömmen av krokodiltårar längs mina kinder stirrar hon förfärat på mig, och plötsligt blir stämningen annorlunda. Barnen sätter sig på sätet, stilla, tysta. Jag blir så förvånad att jag låter E spela lite mobilspel på min iPhone. Snart är vi hemma och barnen hoppar medgörligt i badet och jag börjar med middagen. Innan jag hinner hämta dem ur badet igen så har E arrangerat en överraskning: Hon har på eget initiativ torkat och klätt på både sig själv och sin bror, tappat ur badet och torkat golvet. Mitt trötta och ledsna hjärta smalt direkt, och jag blev så öm att de inte ens behövde smaka av salladen jag hade gjort. Extra mycket socker på efterrättsyoghurten.
När Arnaud sedan kom hem och skulle lägga barnen hör jag hur Q får ett ytterligare bryt (fjärde på samma dag, helt otroligt), denna gång gällande valet av godnattsaga, men då hade jag precis fått sluta för dagen. Med lite tvätt och matvaror i armarna smyger jag således ut genom min personal-ingång, med Q:s samanbrott och pappans vädjande motargument i ryggen, och inser att jag faktiskt har tagit mig igenom dagen. Släpper ned axlarna. Andas ut. I made it.
Regn mot plåttak.
Det regnar. Jag bor ju högst upp, mot taket som är i plåt, så hela min lägenhet smattrar dovt av regnet som slår ned. Smattret gör att bilarna inte hörs lika bra. Det är lättare att låtsas om att jag är på landet nu, bortom allt buller och oljud. Jag är så trött på billjuden, kyrkklockorna och alla dessa konstiga oväsen som ständigt stömmar in från gatan. Man lär sig ganska snabbt att tänka bort dem men det är omöjligt att inte längta bort ibland, eller hem till lugnet som endast kan återfinnas i en förort.
Idag har jag lämnat fram första kvittot på vad jag har handlat till familjen för att få ersättning. Det kändes stelt och jag tycker att det är så jobbigt att prata om pengar, men jag tänker att första gången är alltid den värsta. Det var ju också ganska mycket pengar eftersom jag hade handlat vattenkokare och durkslag och potatisskalare och sådant, plus mat, men mamman sa att det var ok. Dessutom så tog hon sig chockad för munnen när hon läste vad jag hade köpt, eftersom det var så basic och eftersom jag hade varit utan det så länge. T.ex. toalettborste och stekspade. Fortfarande är det dock mycket som saknas..
Känner mig lite orolig över vår relation eftersom den känns så sval, eller kanske inte sval men distansierad. Jag kan ju bara jämföra med mina kompisars relationer till sina familjer och värdmammor och de verkar vara så mycket varmare än vad min är. Min värdmamma är bra på engelska men pratar med mycket ansträngning, och jag vet att så fort jag lär mig prata franska bättre så kommer det att bli varmare stämning mellan oss. Så här i början måste jag ju dock prata engelska när vi pratar om viktiga saker för att det inte ska bli missförstånd. Det är så typiskt med fransmän: Om man kan franska så är de hur trevliga som helst, om man är halvdan på språket är de stela och skeptiska, och om man pratar engelska med dem så är de hur dryga som helst. Idag på monoprix skulle jag returnera ett paraply som jag hade köpt och valde att prata engelska, och jag har aldrig varit med om ett så dåligt bemötande av själva personalansvarig. Om jag hade kunnat så skulle jag bett henne dra åt hvete men jag saknade orden. Så otroligt otrevlig fast jag på samma kvitto hade handlat för 130 euro.
Medans jag stod och rotade bland tomater och grukor på carrefour idag (trevligare mataffär än monoprix) råkade jag höra några som pratade svenska, och bestämde mig för att strunt samma, lika bra att säga hej till dessa några. Så jag sa hej, och det var skönt att prata ett normalt språk, men det blev inga större erövrigar. Tre personer i min ålder eller plus några år. Det var två som bara var här över fashion week (ett par) och en som skulle stanna i tre månader och plugga franska men som var väldigt osäker på var hon skulle plugga. Hon var ju trevlig men ska inte stanna så länge, och av någon anledning orkar man inte hålla på och bounda och hysteriskt byta nummer då. Jag sa sorbonne, hon sa kanske. Vi sa hej då, hoppas vi ses någon gång. Kul att våga hälsa så där impulsivt i alla fall.
Denna dag har varit kämpig, språkväg, och jag längtar så mycket efter att få kolla på film och bara dega i min säng. Ska skära upp ett äpple först och lägga upp lite kex och snacksa, jas.
Lördag
Dagen s'est très bien passé. Börjar med att vakna vid 09, promenera i morgonsolen till närmsta monoprix, handla veckans mat plus massa grejer till lägenheten, släpa hem allt, installera och voilà! Nu har jag frukt, grönsaker, knäcke, och lite mer, och en vattenkokare och bestickhållare! Älskar mitt kök nu hihi. Därefter promenerade jag till Marais för att möta upp Elin och Agnes, vartefter Olivia anslöt och vi gick och köpte americanos och macarons på ett fik utan struktur (no service) och satte oss på en trappa vid hôtel de ville för att inta detta och dela lite historier. En vanlig dag i Paris, men så kul att träffa Agnes äntligen! Kul att bekanta sig med Olivia också, hon bjöd in till hennes väns lägenhet ikväll där några svenskar/parisare ska ses för att dricka vin. Tror att jag bor relativt nära hostess dessutom vilket är bekvämt och bra. Tar igen förlorad tid på Stockholms tunnelbana här! Jag kan i princip gå till det mesta, eller i alla fall de flesta ställen där man ses. Fick med mig ett antal metrobiljetter av mamma när jag åkte hit och har inte ens använt hälften (det var inte så många från början). Living the good life! Nu ska jag gå ner och öppna porten för Elin som snart är hos mig!
Har varit här i en vecka nu!
À bientôt
mat
Eftersom jag nu ska börja kalla dessa tre sammanlänkade rum för mitt "hem" så kan jag härmed basunera ut att jag har tillagat mitt första mål "hemlagat"! Var tvungen att fota min skapelse:
Ser det ut som ett vanligt mål mat? Men det var det inte! Det var så sjukt gott!! Åt även rödbetor som inte syns på bilden, mums. Njutbart att få inta en riktig måltid för första gången ensam sedan jag kom hit. Tugga långsamt, känn smaken, drick vatten, andas. Inga matvägrande barn att ta hand om, ingen tid att passa. Och för att fira invigningen av min stekpanna så blev det såklart lite efterrätt framför datorn:
Gott.
Alentours
Sitter nu och lyssnar la La Nozze di Figaro i mina högtalare, och jag ryser! Herre, så fin den är. Och något som känns kittlande kul dessutom: Den går just nu på l'Opéra Bastille! Biljetterna som jag vanligtvis skulle ha råd med är dock slutsålda men funderar på om man kanske ska lägga 1000 kr på en biljett, bara för att fira att jag är i Paris och för att allt är så pass bra som det faktiskt är. Jag har aldrig lagt så mycket pengar på en operabiljett, och det tråkiga är ju att det blir så höga krav då på kvalitén. Jag får väl helt enkelt utgå från att det kommer att bli en föreställning utöver det vanliga.
Här kommer lite bilder på mina alentours (omgivningar) i systemkamera-format! Äntligen lite bra bildkvalité, har inte orkat släpa med mig kameran förrän nu. Nästa vecka ska jag ta med systemkameran till parken tänkte jag, så att jag kan visa hur kaotiskt det är i parisiska parker efter skoltid - med hög upplösning. Man slutar aldrig att förvånas.
- - -
Vägen till barnens skolor
Crêperiet (m fl alternativ) nära mig :)
En gata i mitt område. Ungefär så här ser det ut överallt där jag bor
chocolat
Så, då var den chokladkakan uppäten på två dagar. Ingen ångest faktiskt, känner mig värd varenda sak jag stoppar i mig för tillfället, och bättre blir det när man avnjuter alltsammans med espresso. Espresso efter espresso efter espresso, det är det parisiska vattnet.
Idag har jag jobbat hela dagen (onsdagsrutin), men behövde bara passa Q större delen av tiden eftersom E var hos en kompis. Idag åt jag även godaste fikat hittills, när lilla Q hade karateklass (otroligt charmigt med fyraåriga karatekids), och jag fick 45 min för mig själv och gick och köpte en croissant de beurre och en dubbel espresso. Det intog jag sedan i väntrummet medan jag läste min grymma bok och flinade gott åt alla utslitna nannys omkring mig som slet med gråtande barn. Quelle bonheur. Glädjen höll faktiskt i sig ett tag. Efter karaten gick vi hem och åt stekt fisk till lunch (hela fiskar som föräldrarna hade köpt i lilla butiken), och sedan fick sig Q en petite sieste i två timmar (och en halv hehe) varvid jag slog mig ner i en av familjens stora och otroligt fluffiga soffa, ställde av mig skorna på deras zebramatta, öppnade min bok och drack två koppar dubbel espresso från familjen espressomaskin, mätt och belåten. Passade även på att klappa lite på katten som vågade sig fram när pojken sov. Har märkt att katten har samma sovvanor som pojken vilket är lite komiskt. Det är först då som den kan slappna av. Vi har ett och annat gemensamt jag och den där katten.
Till middag blev det korv och makaroner. Var tvungen att le när jag kom på mig själv med att plötsligt veta vad jag höll på med i köket. Korv och makaroner, det kan jag! Har kommit på hur jag ska få i mig näring här också: När jag gör middag och hackar upp grönsaker åt barnen så gör jag grönsaker åt mig själv också så att det täcker hela dagsintaget. Bra i två avseenden: För min egen del och för barnens, eftersom barnen ser mig äta berg av morötter och sallad och tomater och lär sig att det är så man ska göra, inte grönsaks- och nyttighetsvägra. Har dock hittat ett mer effektivt sätt att få i pojken grönsaker: Jag döper om dem till saker han gillar. Morötterna hackar jag till ”mynt” och kallar dem smarties (godiset som jag köpte med mig som han älskar), grönsaksbladen kallar jag ”pain au chocolat des dinasaurs” eftersom han är galen i dinos och pain au chocolat, och tomaterna kallar jag ”la viande des dinosaurs” (dinosauriekött). Superfattiga omdöpningar, jag vet, men han köper det och äter glupskt.
Just nu sitter jag i min lägenhet som idag känns mysigare än igår. Jag lyssnar på Bachs cellosviter och äter mörk choklad och dricker teinfritt (och smakfritt) te. Jag har flyttat om mina ringa möbler och saker en del och jag har skaffat två grenkontakter så att jag kan ha såväl skrivbordslampan som högtalaren och mobilladdaren igång samtidigt. Har även en sänglampa nu vilket känns otroligt lyxigt. Jag längtar hem en del men älskar samtidigt staden och lever i bubblan av att jag faktiskt är här nu. Fortfarande känns det inte som att jag har flyttat hemifrån, utan mest som att min varelse är på en annan plats i världen för tillfället, men jag antar att det är så det kommer kännas hela livet när man flyttar runt till olika platser. ”Hemma” i min barndoms bemärkelse kommer ju alltid att vara densamma var jag själv än befinner mig. Betryggande tankesätt på något vis när man är på egen hand.
Lite bilder:
Vardagsrummet med zebramattan (soffan i bakgrunden är grym)
Katten
Hittade dessa i en Animalerie (djuraffär) som jag gick förbi igår, om jag känner mig riktigt ensam liksom...
dimanche et lundi
Då var det tisdag. Igår jobbade/barnvaktade jag för första gången. Språket är ju.. tungt. Barnen ser inte heller meningen med att prata långsamt och tydligt för att få sina viljor igenom, utan racear på som vanligt och slutar istället prata om jag inte fattar. Det är den där stela tystnaden som är svår att vänja sig vid nu i början, när två barn som vanligtvis pladdrar på en masse med sina föräldrar väljer att gå helt tysta med mig. Det kommer ju att bli bättre (vanligaste repliken just nu), när jag har lärt känna dem och vet vad jag kan prata med dem om också.
Igår gick jag min första rundtur i Paris med Hedda och Elin. Fick lite storstadsvibbar vilket kändes bra, och börjar tycka om mitt centrala boende mer och mer. Mitt boende är beläget i ett område som jag skulle beskriva som Fridhemsplan från forna tider, med små och enfiliga bilvägar (ofta i kullersten) och trottoarer som knappt rymmer två personer i bredd men med ständig tung traffik som ibland får golvet i min lägenhet att vibrera. Jag skriver Fridhemsplan eftersom det är många metrostationer här omkring och därför mycket folk i rörelse och det är nära till det mesta, men ganska lugnt i jämförelse med Rue de la Fayette. Den gatan, må jag säga, är maffig. Därav icke T-centralen.
Igår kväll träffades jag och Hedda och bu une verre du vin blanc. Vi sågs vid Odéon, nära la Sorbonne, vilket antagligen kommer att bli lite av standardområdet att ses i för att dricka vin. Studentområdena är ju generellt himla mysiga och även billiga. Man tröttnar rätt fort på att leta i minst 20 min efter minsta bar eller matställe som inte har sjuka turistpriser, så där vet man att man kan välja bland flera istället för att leta efter det enda. Ser fram emot att bli en del av studentlivet här i Paris, så att man får en annan tillhörighet än bara "au pair".
Lite mobilbilder från i söndags och från igår:
Q vid fontänen i Jardin de Palais Royal
Barnen framför den designade metrostationen Place du Palais Royal
E framför Louvren
Vi inhandlade lite "lunch" - Det finns så goda grejer...
Une promenade parisienne
Andra dagen avklarad här. Ja, det känns ungefär så, avklarad inte avnjuten. Det är ju en enda lång pärs att umgås med familjen, härligt nästan hela tiden eftersom de är så otroligt tålmodiga och snälla mot mig (och för att allt utspelar sig i Paris), men också otroligt ansträngande att hela tiden bemöta tålamod och ansträngning med tålamod och ansträngning tillbaka. Minsta lilla snedsteg blir också så invecklat. Som idag, när jag skulle fråga E vilken färg hennes drömhäst hade, så sa jag "cheveux" istället för "chevaux" vilket alltså blev "hår" istället för "hästar" och hon fnissade och fnissade och mamman hjälpte mig med ett stön och ett leende och jag pallade bara inte. Men sådant lär man sig ju av. Hädanefter kommer jag ju till exempel aldrig mer säga fel på hår och häst.
Det var en fin dag annars, med mycket sol och en lång promenad förbi barnens skolor och lunch i Jardin du Palais Royal på en chique restaurang där alla rätter kostade runt 30 euro, och sedan vidare till Jardin des Tuileries där vi strövade runt. Sedan tog vi vägen hem förbi Opéra Garnier vilket är Paris gamla och pompösa operahus som idag används som baletthus (dit ska man gå någon gång snart). De bor bara några minuters promenad från Kenzo's och Jean Paul Gaultier's ursprungsbutiker (mad), och massa lyxshopping som jag bara kan dregla över.
Annars då: Idag skänkte familjen mig lite hushållsartiklar, som en brödrost, disksvamp, diskmedel och en ugnsvante. Jag fick även lite mat från den lokala matbutiken där man beställer typ 50% av butikens varor över disk från en mycket medgörlig och ung parisare. Det blev lite skinka, olivolja, balsamvinäger, en otroligt god fransk ost, små yoghurtar (barnen fick yoghurt på glasburk) och mer frukt. Fick även pasta och jag säger bara halleluja! Äntligen slipper jag äta naturell müsli som snack, skafferiet har utökats.
Nu låter den där klockan igen! Har inte vågat gå ut i korridoren ännu för att ta reda på närmre vad det är, men det låter som en sån där grej som man hänger upp utomhus som börjar plinga när det blåser. Jag tror att det kan vara kyrkan, men som sagt jag har inte tagit reda på det närmre än. Jag bor ju nämligen 50 meter från en kyrka, ovant så att säga att höra kyrkklockor plinga ett tag i början av varje timma när man sitter framför datorn och kollar facebook. Det är tydligen en ortodox kyrka som pysslar med olika konservativa saker enligt Marine, de har en kör som jag sparade hemsidan till. Man borde ju gå dit och lyssna, hoppas bara att de inte är allt för konservativa.
Nu är Hedda på väg till min metrostation, vi tänkte ses över en kaffe kanske och så ska hon få se min lägenhet. Så nu går jag, första gången själv utanför dörren. :)
Á bientôt
Lite bilder på lägenheten!
Nu har jag fått tag på internet, så här kommer lite bilder på mitt nya hem!
Mitt sovrum och dubbelsängen, dock inga gardiner än
Dörren till sovrummet, typ svängdörr. Fin men störig, familjen skulle fixa en hake att ställa upp den med
Fina vardags/arbetsrummet, blommorna var tydligen speciellt utvalda av E och Q
Det lite udda kökbadrummet (från vänster: dusch, toalett, skafferi i hörnet, vask, spis)
Utsikten mot gatan åt vänster
Utsikten mot gatan åt höger
Utsikten mot innergården
Allt är otroligt parisiskt. Barnen är sweet, pojken kanske lite väl boxig och ruffig med sin syster och mor, kanske även far, men jag hoppas att jag slipper undan det (antagligen inte). Mamman sa idag att han kunde bli ruffig när han är trött, men då ska man vara sträng tillbaka. Ah, vad trött jag är nu.. Middagen kvar, sedan är det rätt i säng hoppas jag.
Så här ser jag ut nu, man anar de mörka ringarna under ögonen...
Jag är framme nu
15 sep, 15:30.
Jag har nu anlänt till Paris.
Jag blev upphämtad på flygplatsen av Arnaud, pappan, som körde mig hem i deras Range Rover. Det tog ett tag på grund av trafik och sådant, så vi fick oss en första relativt lång pratstund. Han verkar ju skön! Det var ändå ganska avslappnat, en hel del engelska och lite skratt åt min franska men soft stämning och han verkar vara lugn med att jag pratar franska som om jag har fått stroke.
Han var tydligen filmskapare tills för typ fem år sedan, eller gjorde dokumentärer om bland annat en massaker i Rwanda eller något, tills han tröttnade på det och bytte till att ”faire montage de films”. Vi försökte reda ut vad det var översatt till engelska men språkbarriären tvingade oss att lämna ämnet outklarat. Jag har i alla fall förstått att han har ett jättelikt kontor typ en minuts promenad från lägenheten där de bor (underbart kvarter) som har 14 rum eller så och massa anställda, och att han har arbetat med x antal oscarsvinnare på senaste tiden. Han verkar även ha något företag som sysslar med fredsmedling i Georgien som ligger någonstans mellan Ryssland och Iran (?) och ett tredje företag som hyr ut handdukar för artister att torka svetten i pannan med (?). Sjuk blandning av företag, men han har is i magen och det lilla ”på skoj”-handduksföretaget har tydligen blivit stort och de har hyrt ut handdukar till Coldplay och Muse och såna världsartister på deras konserter. Sjukt att det finns en marknad för svetthanddukar för artister.. Han upprepar ständigt att ”you should follow your dreams”, eftersom det har han gjort och uppenbarligen har det gått bra. Det är en bra inställning tycker jag! Många frågetecken vad gäller pappan och så, men ett står i alla fall lysande klart: Han var med och gjorde filmen La Dèlicatesse!! Som jag skrev om tidigare i bloggen och tipsade om! Hur coolt är inte det, en av mina favoritfilmer ju.
Föräldrarna, eller åtminstone pappan, älskar tydligen gott och blandat som jag helt lucky valde att köpa med mig på Arlanda. Win. Till barnen köpte jag två smarties-rör med nalle puh- och Ior-figurer på, vilket blev lite stelt för att ena röret hade gått sönder på planet så smartiesarna hade åkt ut i påsen. Tänk besvikelsen för barnet som skulle få den liksom.. äta smarties ur en plastpåse medans brorsan/syrran äter ur ett rör... så jag försökte förklara men vart fanns orden? Jag försökte mig på teckenspråk för att säga ”det gick sönder på flygplanet men det är helt ok att äta, jag ska bara hälla ner dem igen i röret... så nu kan du börja äta! Kul va med nalle puh? Och Ior! Det är choklad, inte giftigt!”. Ni kan ju tänka er hur mycket vi förstod varandra där. Flickan verkade inte ens veta vad Ior var för figur, men som den mycket mogna sjuåring hon är avfirade hon ändå ett väluppfostrat och mycket ynkligt leende som tack. Hon läser flytande, själv alltså, i ransande takt (jag är helt säker på att jag inte läste så fort i första klass) och har ett otroligt tålamod med sin hysteriske lillebror. Jag skämtar inte när jag säger att lillebrorsan Quentin är hysterisk. Han springer och springer, och springer, och springer lite till, hela tiden. Jag kanske inte känner honom så väl ännu men deras katt Mitzu har avslöjat en hel del för mig. Den flyr för glatta livet var gång han kommer i närheten.
Nu sitter jag här i min lägenhet som är långt över förväntan. Den består av en liten hall, ett stort sovrum, ett stort vardagsrum/arbetsrum och ett mysigt kök som är på ett udda sätt komponerat med badrummet. Det är tydligen tre sammansatta chambre de bonne. Så stort och luftigt, och nymålat i vitt! För att beskriva ”kökbadrummet” närmre så är det en dusch med genomskinlig dörr brevid en toalett i ett separat pytterum (med en riktig dörr tack och lov) som är placerat mittemot en diskbänk med två spisplattor inbyggda i diskbänken och ett petit kylskåp. Det är liksom badrum på ena sidan och kök på andra. I sovrummet står en underbar dubbelsäng och det finns mycket utrymme för kläder med både hyllplan och stång att hänga på. I mitt vardagsrum/arbetsrum finns ett stort skrivbord, bokhylla, öppen spis (ja, det är sant) och en högtalare för iPhone som de har ställt in. Jag spelar just nu Diego el Cigala i den, myser in mig vid skrivbordet med fönstret mot gatan öppet. Det är galler för fönstrena av någon anledning, så jag kan inte luta mig ut och se ner på människorna på gatan, men jag kan se tvärs över gatan på det idylliska huset mittemot med andra chambre de bonnes.
Det är en solig dag och det är varmt i Paris! Det är nog inte varmare än 20 grader, men solen värmer mer än i Stockholm. Jag köpte ”femtio nyanser av honom” på flygplatsen vilken jag ser fram emot att läsa ikväll och tänker på när det blir för övermäktigt med franskan. Hittills är den helt otroligt bra! Jag har inte kommit till de omtalade sexscenerna ännu utan läser bara om spänningen mellan Anastasia och Christian Grey, men det är ju så bra och så spännande! Råkade börja skratta högt flera gånger på planet.
Om fem minuter ska jag gå ner till lägenheten för att följa med mamman och barnen på promenad till parken där barnen tydligen leker varje dag och dit jag ska ta dem alla dagar efter skolan. Det ska vara någon liten park som kallas ”le square” någonting, där tydligen alla deras kompisar är hela tiden. Första tanken var ”skönt, då slipper jag leka hysteriskt i en park varje dag utan kan överlämna det till deras kompisar” men så kom jag på att ”shit, alla föräldrar som är där kommer jag ju att behöva kommunicera med. Åh.... språkbarriären....”.
Då var det dags att kila! Hoppas på internet ikväll så att jag kan ringa hem och få lite lugnande ord.
À bientôt,
Ellen.
Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Benedictus, Agnus Dei
Nu är det två dagar kvar tills avresa. Allt känns kul, spänt men intressant, lite overkligt, surrealistiskt. Varken panikartat eller hysteriskt kul. Inte speciellt radikalt, bara som ett miljöombyte och som en ny erfarenhet. Tanken på det är lite uttjatad. Det känns nog inte som att jag ska åka.. eller så gör det det, bara att jag har "tänkt sönder" det och tagit udden av hela "ett-år-borta-wäää"-saken efter att ha svarat på ungefär femtio "hur känns det?" senaste dagarna. Jag kan nog inte utveckla det hela mer än vad jag har gjort hittils, beskrivit det på alla möjligt tänkbara vis för alla som har undrat och vändit och vridit på det för att åstadkomma något spontant, intressant svar, in i absurdum. Nu känns det ungefär: Ja, jag ska bo i Paris. I tio månader. Ja. Så är det.
I början satte jag det i relationsperspektivet: Ett år borta från ett förhållande är förödande lång tid.
Sedan satte jag det i utbildningsperspektivet: Ett år, innan 15 år långa läkarstudier, är ingenting.
Och sedan i livsperspektivet: Sådana här språkresor gör man knappast efter 70. Det är nu det gäller.
Om man ändå kunde dela en utlandsresa med alla nära och kära, så att man slapp denna separationsångest? Men - säger föräldrarna då - då skulle du ju inte träffa en massa nya vänner och lära dig ett nytt språk fullt ut! Nej, det förstås, svarar jag då.
Idag har jag strukit kläder och klippt mig och fixat småsaker hela dagen, och avslutat med en middag med mamma på Raw. En liten avskedsmiddag. Åh, så gott det var. Alla normala sushisar kan slänga sig i väggen, tacka vet jag lyxsushi som smälter på tungan och är både fluffig och krispig och varm och kall och friterad och kaffedoppad på samma gång och så SJUKT god.
Då - var det dags att sova igen då. Dagarna går så otroligt fort när tiden är räknad. Alla man ska träffa, prata med, göra saker med, bestämma att vi ses om ett år med, planera ett besök här och där med. Imorgon ska jag träffa Lucille och fika, vilket nog blir det nog sista träffen innan avresan. Ja ni förstår, känns konstigt. Lite overkligt, surrealistiskt. Efter det ska jag och Pappa gå och se premiären för Mozarts mässa i C-moll, jag har lyssnat på den på Spotify och jag gör mig redo för något fantastiskt. Jag som har längtat efter att få gå på Operan så länge, så blir det en avslutningskväll med pappa. Underbart!
Kaffe
Då ska jag in till staden igen då, för att fixa lite neccesär och jeans och strumpor och t-shirts och främst av allt träffa min käraste Lusselelle! Det blir väl en kaffe innan hon börjar jobba på Operan, sjukt att hon har jobb där! Sjukt att jag kommer att vara i paris om en vecka och att hon kommer att jobba där om en vecka och att det blev så här, helt otippat för tre månader sedan. För tre månader sedan kretsade allt kring skivor och klara sista provet i det och det ämnet och vad blir det för lunch och att härda igenom de där årslånga Coop-passen på torsdagskvällar och lördagar för att sedan spendera alla pengar på diverse förtäringsprylar och att ändå, i slutet av dagen, ha råd med en kaffe i skolans fik. Man kan göra en kurva av min gymnasiekarriär som får utseendet av en banan: I ettan gick det bra, i tvåan tog orken slut och glansdagarna blev färre, och i trean började jag dricka kaffe och glansdagarna blev fler igen. Karriärskurvan ser alltså ut som en banan, eller har formen av ett "U".
Egentligen började jag inte dricka kaffe i trean, det var faktiskt tidigare, på McDonalds, där jag slet häcken av mig hela sommaren mellan tvåan och trean och där jag tillslut drack mer kaffe än vatten om dagarna. Det var väl en blandning av trötthet och det faktum att ju fler kaffe jag drack, desto fler kaffeklistermärken fick jag, som drev på drickandet. Jag minns när jag insåg att det hela började gå överstyr, då jag hade typ tjugo fylla "klistra på fyra klistermärken så får du en gratis kaffe"-kuponger i plånboken så att den från början avlånga och slimmade skinnplånboken hade fått formen av en välfylld pirog. Insikten nådde mig när vi var ute ett gäng i början av trean, och skulle in på Whiteroom för att dansa. Jag skulle fiska upp mitt leg ur plånboken för att visa vakten i dörren och på grund av en viss berusning råkade jag istället tappa ut alla mina tjugotal gratis-donkenkaffe-kuponger som i sin fulla prakt bredde ut sig mellan vakten och mig och framför alla andra i kön. Jag som ville vara cool. Göra en stilig entré och snegla snett på snygga män. Här stod jag nu och rafsade ihop kaffekuponger, fick smutsiga händer och var inget annat än en helt vanlig person som ville spara pengar på kaffe. Förbannade McDonalds som skulle göra sig påmind när jag var ute och klubbade och var cool! Efter det började jag generöst bjussa på gratis donkenkaffe åt mina vänner, som förvånade tackade och tog emot, tills det inte fanns ett spår kvar av donkenkuponger i min plånbok. Idag är min pirogplånbok slimmad igen, och jag har aldrig mer än en kupong åt gången i förvar.
Hundvalp-tema:
Retina har anlänt
Yep, nu sitter vi här, hon och jag, och stirrar på varandra. Jag trycker fel, hon protesterar, jag vill det ena och hon det andra. Vi har redan hamnat i luven på varandra en hel del och har rett ut det varje gång, bara det säger en del om hur djup och ingående vår relation snabbt kommer att bli.. :) Min MacBook Pro Retina är här!
Dagen har varit lite upp och ned. Ena stunden nöjd och glad, andra trött och nedstämd, ibland till och med ledsen. Har även lite ångest inför att resa, men det handlar nog mer om vad jag åker ifrån än vad jag åker till. Kanske en cocktail.
Min första Photo Booth, alien-tema:
