Ellen Viktoria

Hjälp vad allt ska vara krångligt. Allt föregås för tillfället av en krånglig ansökningsprocess (csn, stipendiesök, boende, försäkring etc. osv.) och alla processer måste vara till hälften befogade i Frankrike. Överallt står det små hjälpsamma meddelanden om att man bör vara ute i god tid med sin ansökan så att man inte riskerar att bli utan det ena eller det andra, men om alla ansökan överlappar varandra och måste ta senvägar genom ett annat land innan de kan skickas in, och därtill har olika slutdatum, så blir det hela tillslut övermäktigt. 

 

Nu är kusinerna ute på ön med oss och det är riktigt mys! Solen strålar och vattnet är typ 14 grader! 

Jag är hemma i Sverige! Kom hem igår kväll. Sitter nu alltså 20 timmar efter landning på Arlande ute i skärgården och lyssnar på fåglar och andas ren luft och umgås med min familj. Försöker greppa att familjen har ett nytt skärgårdsställe och att jag kommer att befinna mig här kommande månad och att min au pair-år är över. Spelade nyss piano första gången på fem månader, doppade tårna i det 14 grader varma vattnet.

Den sista helgen var tillslut kommen, efter alla dessa veckor av kneg i parken, köket och badrummet, och vad gör man då? Man träffar bästa Maike och gör exakt vad man vill och har det bra. Vi möttes upp fredagkväll efter jobbet och köpte med oss en BF-burgare hem till mig, var lite sugna på bar och tog oss därför till rue Jean Pierre där vi satte oss på något jag tror att vi kallar rockbaren och träffade lite nya franska copins. Med dessa gick vi vidare till Zak bar och drack en till öl, dansade till rockklassiker, hängde på trottoarstaket och låtsades vara fransyskor. Tänk att vi ändå kunde vara så "integrerade" efter ett år. Jag väljer att inte nämna att vi överallt kallades "les suédoises". På lördagen levde vi turistliv och jag tog med kameran:

 

 

Jag packar ned fler och fler grejer vars existens jag hade glömt bort. Jag "hittade" min ljusslinga från Monoprix som jag köpte i julas i ett fumligt försök att skapa julstämning i lägenheten, som fortfarande hänger upptejpad på samma plats. Jag hittade även mitt chokladpulver från Angelina som jag köpte för en förmögenhet första veckan i Paris, som var tänkt som en dunk i ryggen men som sedan blev så heligt att jag inte kunde dricka det. Jag hittade små anteckningar från belysta stunder som jag hade spridit ut på olika smarta ställen för att komma ihåg dem och göra något med dem. Jag hittade min kylskåpspoesi som jag pysslade med i början, med ord på kärlekstema som jag köpte vid Georges Pompidou. De små meningarna kommer från tiden när jag egentligen inte riktigt förstod de enstaka orden utan mumlade fraserna för mig själv och tänkte att det lät fint. 

 

 

 

 

I mina två rum och kökbadrum här på rue du faubourg poissonnière har jag alltså levt bland mina prylar i ett år. Hit kom jag skärrad och svettig en lördageftermiddag med två bågnande resväskor och en hårt stoppad sportbag på magen och fattade ingenting. Jag undrade var jag var, vad alla omkring mig sa och vad jag skulle ta mig till med mig själv i denna udda miljö. Då var det alltså dags att stoppa tillbaka alla mina prylar i de två väskor och det handbagage jag kom hit med och åka tillbaka igen. Jag försöker se framför mig:

 

- att sitta kring ett matbord med mamma, pappa, Mathilda och Hugo på Risselö

- mina vykort och små posters hänga på min svenska vägg

- mina franska vita sneakers möta svenskt oväder

- att dela kylskåp med min familj igen

- att kunna läsa nyheter igen utan att bli mer förvirrad än innan

- en bryggkaffe med massa färsk lättmjölk

- min cykel

- att vara "hemma"

- att återse vänner

- att äta musli med blåbär och knäckebröd med riktig ost

- att ha internet var jag än är

- pianot

 

 

Nu är Eloise sjuk och jag ska gå och vakta henne. Jag är också sjuk för den delen, typ överallt känns det som. Igen. Det får mig att tänka på en sista punkt jag vill tillägga till listan över vad jag försöker se framför mig:

 

- att tillfriskna för att sedan förbli frisk