telefonkö
TUUT TUUT Nu har jag skrivit klart kontraktet som jag snart ska TUUT TUUT skicka till familjen för deras påskrift. Det ska sedan vidarebefodras till la DIRECCTE någonting som TUUT TUUT är franska myndigheten och det organ som ska godkänna att jag kommer till Frankrike. Idag ska jag träffa TUUT TUUT Hedda för sista gången på svensk mark innan avresa och planera TUUT TUUT och prata igenom allt. Så spännande! TUUT TUUT "Det är fortfarande samtal före. Tack för att du väntar."
Jag sitter även i telefonkö för att boka en hälsoundersökning. Det krävs tydligen att man har gjort en sådan innan man lämnar sitt hemland, för att man ska få ta del av den franska sjukförsäkringen. Det är mer pyssel med att resa än vad jag trodde, och det blir inte direkt lättare av att allt står på franska.
Flygbiljett är också bokad! En enkel. Jag reser den 15e septembet. :)
Favoritfamilj
Nu har jag hittat den, den varma familjen som jag drömmer om att jobba hos, som har en oberoende lägenhet en trappa upp med sovrum, vardagsrum, toalett och kök som jag ska få flytta in i (och med internet så att jag kan skypa med mina föräldrar som de så gulligt uttryckte sig) och med två barn som verkar underbara. Hon uttryckte tydligt att de vill att au pairen ska må bra och trivas med sitt jobb och sin tillvaro och jag tror henne. Och hon trodde att jag skulle bli en bra kombination med hennes sjuåriga dotter vilket såklart känns mysigt.
Jag vill så gärna jobba hos dem och hon sa att hon ville ha mig som au pair, och det hela verkar nästintill bestämt. Kommande vecka ska familjen resa till Korsika och vi skulle höras när de kommer hem, och jag antar att det passar oss båda utmärkt för att få smälta det hela och få bearbeta bilden av mig hos dem som deras au pair och deras barns storasyster och en gemensam vardag.
Nu måste jag sluta tänka på detta för att någonsin kunna somna ikväll. Dricker Pukka-téet "after dinner" som jag hoppas ska ha en sövande effekt. Bilden nedan är vad som flimmrar i mitt huvud konstant just nu. Huset som jag (förhoppningsvis) kommer att bo i ligger beläget alldeled ovanför hjärtat.
Jag vill så gärna jobba hos dem och hon sa att hon ville ha mig som au pair, och det hela verkar nästintill bestämt. Kommande vecka ska familjen resa till Korsika och vi skulle höras när de kommer hem, och jag antar att det passar oss båda utmärkt för att få smälta det hela och få bearbeta bilden av mig hos dem som deras au pair och deras barns storasyster och en gemensam vardag.
Nu måste jag sluta tänka på detta för att någonsin kunna somna ikväll. Dricker Pukka-téet "after dinner" som jag hoppas ska ha en sövande effekt. Bilden nedan är vad som flimmrar i mitt huvud konstant just nu. Huset som jag (förhoppningsvis) kommer att bo i ligger beläget alldeled ovanför hjärtat.
Första samtalet avklarat
Jag har nu genomfört den första i raden planerade videosamtal, med en svensk-fransk familj. De ska precis skilja sig, men den svenska mamman verkar underbar och jag vet inte riktigt var jag befinner mig just nu. De har ju fyra barn, fyra olika personligheter som endast har fått höra lite smygande av mamman att mamma och pappa inte ska bo ihop längre. Vilken omställning det kommer bli, och jag kommer att vara med under barnens hela bearbetningsprocess. Dessutom ska jag prata svenska med barnen vilket inte är en tiopoängare för min språkutveckling.
Mamman var som sagt så varm och härlig i sitt sätt, och hon är just en sådan mamma som jag skulle vilja jobba för. Pappan sa inte så mycket men verkar trevlig han med. De bor 300 meter från Eiffeltornet, de har en grå katt (drömmen att få ta hand om den liksom) och en yamaha i huset som jag dagdrömmer om redan nu. Det är sådana arbetstider som jag vill ha och en okej lön. Mycket att tänka över nu.
I samband med videosamtal uppstod behovet av en webcam, och pappa installerade en som visade sig ha effekter. Som förr i tiden!
À bientôt,
Ellen
Mamman var som sagt så varm och härlig i sitt sätt, och hon är just en sådan mamma som jag skulle vilja jobba för. Pappan sa inte så mycket men verkar trevlig han med. De bor 300 meter från Eiffeltornet, de har en grå katt (drömmen att få ta hand om den liksom) och en yamaha i huset som jag dagdrömmer om redan nu. Det är sådana arbetstider som jag vill ha och en okej lön. Mycket att tänka över nu.
I samband med videosamtal uppstod behovet av en webcam, och pappa installerade en som visade sig ha effekter. Som förr i tiden!
À bientôt,
Ellen
Främmande familjer
Hur väljer man - utifrån bilder och texter skrivna på knacklig engelska - vilken familj utav tio som man vill spendera ett år tillsammans med? Hur vet man om barnen är snälla eller ej utifrån ett foto på dem?
Bör man gå på boende och välja den familj som bor finast och mest centralt, eller bör man gå på bilder och skribentens förmåga att uttrycka sig bra och välja den familj som verkar varmast? Det senare alternativet kan verka självklart, men så tänk om den tillsynes varma familjen visar sig inte vara det och så har man hamnat i någon av Paris mindre roligare områden i en familj som man inte trivs hos.
Som det kanske framgår håller jag på att leta au pair-familj. Detta är en ganska så nykläckt idé, hela den här "resa till Paris"-idéen, och jag fullföljer den i rasande fart. Den gyllene regeln är att inte stanna upp och tänka efter. Det är ett listigt och väl medvetet drag för att jag inte ska hinnas ifatt av min skräck inför bara tanken på att befinna mig utomlands själv, och för att jag någonsin ska komma iväg till Frankrike. Iväg kommer jag nog, men den undanträngda ångesten lär hinna ifatt mig på flygplatsen och jag lär ångra mig och gripas av panik när det är för sent.. Oj, nu blev det för mycket tänkande och för lite verkstad. Dags att gå in på aupairworld.net för att kolla om jag har fått ett nytt meddelande.
För att skingra tankarna och bli av med den gnagande ångesten till vardags har jag åtagit mig små projekt. Bland annat ska jag utnyttja Expert's sommarkampanj, med halva priset på framkallning av bilder, och printa ut runt 200 bilder från olika destinationer och tillställningar under det gångna året och klistra ihop till ett "Guadeloupe-album" (familjens) och ett "fina bilder-album" (mitt egna). Slutprodukten ska jag sedan visa för mormor, så att hon ska få se på mina bilder från Guadeloupe och på bilderna jag tog på Björkskär i år när hon var med. Tanken är att jag sedan ska fylla på med fina bilder allteftersom tiden fortlöper, så att jag om många år kan bläddra i dessa och njuta av nostalgi tillsammans med mina kära.
Jag håller även på att fräscha upp min garderob sakta med säkert, till hela familjens förtret, med nya arbetsskor, tröjor, byxor, kjolar och koftor. Det är så befriande att äntligen ha pengar och veta att det kommer mer den 25:e, och att dessutom känna att varje köp är befogat då "jag kan ha det när jag jobbar". Tyvärr trubbas inte den känslan av när hela familjen irriterat påminner mig om min överkonsumption efter varje inköp, den snarare förgylls och gör att de mest onödiga saker känns behövliga och gångbara till allt. Detta projekt står mig dock dyrt och kanske inte kan anses vara lika långsiktigt som mitt album-projekt.
Jag har även inlett ett läsprojekt, med start i boken "Den som vandrar om natten..." av Marianne Fredriksson. Det var bland det bästa jag har läst, och fick en tung gråtklump i halsen redan efter halva boken som sedan höll i sig till sista stavelsen. Att läsa med andnöd, i undran över vad som ska komma härnäst och i fascinationen av den så autentiska skildringen av en relation, det är så förtvivlande fint. Jag levde mig in i den faderliga kärleken mellan en vuxen och ett barn och upptäckte min nya favoritgenre inom litteraturen: relationsskildringar i familjemiljö. För att anknyta fint till det nyss lästa så fortsatte jag med "Jag är ZLATAN".
Läsprojektet är fortfarande igång men fick sig en kalldusch när det hamnade i Rosengård bland fotbollar och bildrömmar. Att lämna Fredrikssons romantiska och skoningslösa värld för att flytta till en fotbollsstjärnas fåordiga tillvaro är tungt och trist, och det kräver att jag nu anstränger mig för att hålla läsprojektet vid liv.
Nu är det dags att hoppa i säng. Imorgon ska jag jobba, och efter jobbet ska jag ta ett glas med Lucille och Atida och säkert några fler. Atida åker till Norge i veckan där hon ska plugga i flera år och ska nu säga hej då. Det ska bli kul att höra från Lucille hur det ligger till med hennes planer på att resa till Berlin och plugga där. Så håller jag tummarna för att jag ska få lite roliga meddelande på aupairworld.net.
Jag säger god natt med lite bilder från Björkskär i år.
Bör man gå på boende och välja den familj som bor finast och mest centralt, eller bör man gå på bilder och skribentens förmåga att uttrycka sig bra och välja den familj som verkar varmast? Det senare alternativet kan verka självklart, men så tänk om den tillsynes varma familjen visar sig inte vara det och så har man hamnat i någon av Paris mindre roligare områden i en familj som man inte trivs hos.
Som det kanske framgår håller jag på att leta au pair-familj. Detta är en ganska så nykläckt idé, hela den här "resa till Paris"-idéen, och jag fullföljer den i rasande fart. Den gyllene regeln är att inte stanna upp och tänka efter. Det är ett listigt och väl medvetet drag för att jag inte ska hinnas ifatt av min skräck inför bara tanken på att befinna mig utomlands själv, och för att jag någonsin ska komma iväg till Frankrike. Iväg kommer jag nog, men den undanträngda ångesten lär hinna ifatt mig på flygplatsen och jag lär ångra mig och gripas av panik när det är för sent.. Oj, nu blev det för mycket tänkande och för lite verkstad. Dags att gå in på aupairworld.net för att kolla om jag har fått ett nytt meddelande.
För att skingra tankarna och bli av med den gnagande ångesten till vardags har jag åtagit mig små projekt. Bland annat ska jag utnyttja Expert's sommarkampanj, med halva priset på framkallning av bilder, och printa ut runt 200 bilder från olika destinationer och tillställningar under det gångna året och klistra ihop till ett "Guadeloupe-album" (familjens) och ett "fina bilder-album" (mitt egna). Slutprodukten ska jag sedan visa för mormor, så att hon ska få se på mina bilder från Guadeloupe och på bilderna jag tog på Björkskär i år när hon var med. Tanken är att jag sedan ska fylla på med fina bilder allteftersom tiden fortlöper, så att jag om många år kan bläddra i dessa och njuta av nostalgi tillsammans med mina kära.
Jag håller även på att fräscha upp min garderob sakta med säkert, till hela familjens förtret, med nya arbetsskor, tröjor, byxor, kjolar och koftor. Det är så befriande att äntligen ha pengar och veta att det kommer mer den 25:e, och att dessutom känna att varje köp är befogat då "jag kan ha det när jag jobbar". Tyvärr trubbas inte den känslan av när hela familjen irriterat påminner mig om min överkonsumption efter varje inköp, den snarare förgylls och gör att de mest onödiga saker känns behövliga och gångbara till allt. Detta projekt står mig dock dyrt och kanske inte kan anses vara lika långsiktigt som mitt album-projekt.
Jag har även inlett ett läsprojekt, med start i boken "Den som vandrar om natten..." av Marianne Fredriksson. Det var bland det bästa jag har läst, och fick en tung gråtklump i halsen redan efter halva boken som sedan höll i sig till sista stavelsen. Att läsa med andnöd, i undran över vad som ska komma härnäst och i fascinationen av den så autentiska skildringen av en relation, det är så förtvivlande fint. Jag levde mig in i den faderliga kärleken mellan en vuxen och ett barn och upptäckte min nya favoritgenre inom litteraturen: relationsskildringar i familjemiljö. För att anknyta fint till det nyss lästa så fortsatte jag med "Jag är ZLATAN".
Läsprojektet är fortfarande igång men fick sig en kalldusch när det hamnade i Rosengård bland fotbollar och bildrömmar. Att lämna Fredrikssons romantiska och skoningslösa värld för att flytta till en fotbollsstjärnas fåordiga tillvaro är tungt och trist, och det kräver att jag nu anstränger mig för att hålla läsprojektet vid liv.
Nu är det dags att hoppa i säng. Imorgon ska jag jobba, och efter jobbet ska jag ta ett glas med Lucille och Atida och säkert några fler. Atida åker till Norge i veckan där hon ska plugga i flera år och ska nu säga hej då. Det ska bli kul att höra från Lucille hur det ligger till med hennes planer på att resa till Berlin och plugga där. Så håller jag tummarna för att jag ska få lite roliga meddelande på aupairworld.net.
Jag säger god natt med lite bilder från Björkskär i år.
