vardagsliv
Idag kom jag och barnen överrens om att de ska flytta till Sverige snart och så ska de bo hos mig och jag ska hjälpa dem med svenskan. Jag la även till att då skulle det bli deras tur att hämta mig från skolan med le goûter (mellanmålet) och så ska vi gå till parken och leka, och sedan ska vi gå hem och då är det deras tur att ordna ett varmt bad åt mig och laga middag åt mig medan jag slappnar av bland ångorna, och sedan skulle de få diska! Mitt tillägg i våra framtidsplaner fick barnen att rynka på näsan och utbrista "mee Eyy! non!!". När jag satt där vid middagsbordet och log så rofyllt åt tanken på detta kom jag och tänka på morfar. Han har i många år har sagt att när vi barnbarn blir stora så ska det bli vår tur att hämta upp honom med bilen efter golfrundan och så ska det bli hans tur att sitta i baksätet och äta le goûter ur en korg medan vi körde honom hem (så blev vi barn hämtade av morfar varje måndag efter skolan så länge jag kan minnas). Jag förstod plötsligt vad morfar hade sagt.
Q, 4 år, talade igår om för mig att det är dåligt för hälsan att äta två efterrätter per dag, och att han därför hoppar efterrätt efter middagen eftersom han hade ätit en till lunch. En 4-åring som avstår från creme au chocolat.
E, 7 år, fick smink i julklapp av sin pappa på hans kontors julfirande för barn, sin pappa som hon sällan träffar. Hon blev så ansträngd av att få en julklapp som hon inte önskade sig och samtidigt låtsas som att hon blev glad (för att inte göra pappan ledsen) att hon nästan somnade i sin middagstallrik när vi kom hem. Det är på samma gång charmerande som sorgligt att hon tar så mycket ansvar för relationer att hon inte ens inför mig kan säga att hon hellre hade velat ha en plasthäst än smink i julklapp. Detta säger hon inte till mamma heller, även fast mamman också förstår och blir så där tyst som man blir när man tänker på någonting.
Blir ständigt påmind om första helgen som barnen skulle bo hos pappa sedan jag började jobba här. Jag visste ingenting om familjen ännu eller om hur olika relationer såg ut, jag visste bara att jag skulle lämna över barnen till pappan. Jag utbrister "Quel bonheur (att få träffa pappa)!". E ler och hojtar "Oui!", E blickar snabbt på en spänd mamma och blicken åker vidare ned i bordet, hon slutar le. Den lilla flickan balanserar mellan många olika relationer och konflikter, undrar vad det kommer mynna ut i när hon blir äldre. Vilka ställningstaganden kommer hon ta? Kommer hon bli vild, eller inåtvänd, eller något helt annat?
