Fjorton år som storasyster idag
Hugo fyllde 14 och fjortis i fredags, vilket firades med släkten idag. Slogs av tanken att jag har varit storasyster i 14 år nu. Jag blir lite darrig på läppen när jag tänker så, Hugo är en så söt bror. Min dag började 09.00 på coop, kassan hela dagen nästan fram till 14 då en sovande Ellen raglar ut genom de automatiska dörrarna. Det är svintråkigt fo real att sitta i kassan och verkligen inte göra någonting kul alls. Dagens händelse var väl att jag gjorde min första retur på någonting över 50kr, men pirret i magen släppte snabbare än det uppstod.......... Dagar som denna kan jag längta tillbaka till donken till och med. Eller jag kanske ska säga att jag först och främst längtar tillbaka till Guadeloupe så att jag nästan börjar snyfta bakom kassan, sedan sänker jag ambitionsnivån och börjar längta till lunchen, men eftersom den inte är nice så längtar jag till donken där tiden åtminståne gick fort och det alltid fanns nice bakiskäk. Dessutom är jag så trött hela tiden så att allt bara känns så trist och grått. Enkelt problem att åtgärda med sömn tänker ni, svårare än det verkar säger jag eftersom att när man är för trött för att tycka att någonting är kul så tycker man även att det känns tråkigt att gå och lägga sig. Ser ni, problemet blev genast omöjligt att lösa. Det är som en trötthet-tristess-spiral.
Vill lite snabbt bara nämna att alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg och att jag aldrig har känt mig så stressad. Vad ska hända med mig och de jag har anknytit till? Inte vet jag, jag vill helst bara strunta i att bestämma någonting. Samtidigt som vi har kommit överrens om att ta allt som det kommer (vilket är bra), så är allt så annorlunda mot förr när det var det enda vi gjorde - att ta allt som det kommer alltså. Varför blev allt plötsligt så annorlunda?
Det skulle vara skönt att åka tillbaka till Guadeloupe igen. Jag har aldrig varit på en liknande resa förut, när jag har kunnat stänga av min "hemvärld" så totalt som då. Det handlade inte om att det var något jobbigt som pågick hemma, det var bara att det inte hände sig att jag tänkte på någonting som hade med Sverige att göra. Självklart skickade man en varm tanke till buddies där hemma varje dag, men annars: blankt. Otroligt knepigt att sedan komma hem och plötsligt behöva återuppta relationer som man lämnade eldiga, helt lade på is under de två veckorna medan glöden falnade, tills dess att man kom hem. Hem till en relation som numera känns milslångt borta trots att man så väl mindes hur det kändes när man lämnade Sverige för en solsemester. Jag minns fortfarande hur jag tänkte och kände när jag var mitt uppe i känsloruset, men famlar nu i totalt mörker utan att vare sig hitta framåt eller bakåt. Frustrerande, sorgligt, förvirrande. Jag som trodde att jag för en gångs skull äntligen var säker. Jag undrar vad som kommer hända på alla hjärtans dag.
Bild tagen precis efter skymning på Guadeloupe
Vill lite snabbt bara nämna att alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg och att jag aldrig har känt mig så stressad. Vad ska hända med mig och de jag har anknytit till? Inte vet jag, jag vill helst bara strunta i att bestämma någonting. Samtidigt som vi har kommit överrens om att ta allt som det kommer (vilket är bra), så är allt så annorlunda mot förr när det var det enda vi gjorde - att ta allt som det kommer alltså. Varför blev allt plötsligt så annorlunda?
Det skulle vara skönt att åka tillbaka till Guadeloupe igen. Jag har aldrig varit på en liknande resa förut, när jag har kunnat stänga av min "hemvärld" så totalt som då. Det handlade inte om att det var något jobbigt som pågick hemma, det var bara att det inte hände sig att jag tänkte på någonting som hade med Sverige att göra. Självklart skickade man en varm tanke till buddies där hemma varje dag, men annars: blankt. Otroligt knepigt att sedan komma hem och plötsligt behöva återuppta relationer som man lämnade eldiga, helt lade på is under de två veckorna medan glöden falnade, tills dess att man kom hem. Hem till en relation som numera känns milslångt borta trots att man så väl mindes hur det kändes när man lämnade Sverige för en solsemester. Jag minns fortfarande hur jag tänkte och kände när jag var mitt uppe i känsloruset, men famlar nu i totalt mörker utan att vare sig hitta framåt eller bakåt. Frustrerande, sorgligt, förvirrande. Jag som trodde att jag för en gångs skull äntligen var säker. Jag undrar vad som kommer hända på alla hjärtans dag.
Bild tagen precis efter skymning på Guadeloupe
